Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytningen med de svenska reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med annan lystnad, måst gå fram, så länge frigörelsekampen
var hans främsta lifsuppgift. Han hade då trädt i sin första
beröring med de tre Strängnäsmännen, och deras syften
sammanföllo till en tid med hans egna. För dem innebar
reformationen samvetets frihet gent emot makten, församlingens rätt
gent emot kyrkan. Ur sådan synpunkt uttalade sig Laurentius
Ardreæ som kansler, och det bjöd ej konungen emot under
dennes första uppträdande mot påfvemakten och biskoparne.
Då lät det för dem båda lika väl säga sig, att kyrkan betyder
»de troendes församling», och att hennes samlade skatt vore
församlingens gemensamma ägendom. För kanslern var det
klart, att hvad från kyrkan återtogs borde, åtminstone till
hufvudsaklig del, komma folket eller menigheterna till godo.
Men för konungen betydde folket endast »den menige man,
som i vår befallning är» eller, med andra ord, den svenska
staten med konungen som ende och allrådande herre. Den
skarpsynte biskop Brask märkte tidigt den dolda motsägelsen
i uppfattningarna och utlät sig därom: »Till detta motstånd
bidraga mycket deras uppeggelse, hvilka säga, att kyrkans
egendomar tillhöra menigheten; däraf tager sig menigheten
före att ingripa i dessa ägendomars förvaltning, kanske vida
mer än predikanterna själfva önska. Oss synes, att man här
gräfver åt andra en grop, men faller själf däri.»
Konungen var emellertid den »man», som nog aktade
sig för att falla i en sådan »grop». Västerås recess gick
öfver den med ett dristigt tankesprång, som ej följde vanlig
logik. Förutsättningen fick kanslern uppställa: »Efter den ränta,
som kyrkan innehafver, är kommen från riksens innebyggare
och med konungens stadfästelse»; men slutföljden blef:
»därför samtycke vi alle med vår nådigste herre, att kronans ränta
därmed må upprättas igen». Det var uppenbarligen att, efter
Geijers uttryck, »taga grundsatser från ett håll och slutsatser
från ett annat». Motsägelsen mellan konungen och hans
kansler tillkännagaf sig tydligt nog däri. Förhållandet dem
emellan blef också ej längre detsamma som fordom. Redan före
kyrkomötet i Örebro hade Laurentius Andreæ afgått från sin
kanslersbefattning, hvilken öfvertogs af Henrik Sledorn. Att
den afgångne kanslern sågs med misshag, ehuru han ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
