Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytningen med de svenska reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blodstyrann som Herodes och Pharao voro. Och hade hans
kongl. majestät väl kunnat lida, att predikanterna sådana
exempel af tyrannisk öfverhet talat hade, allenast de därhos
betrakta ville, hurulunda de skulle applicera eller ingifva den
menige man sådana exempel, att dem därigenom icke någon
orsak gåfves till ohörsamhet, utan mycket hellre därhos indragas
skulle, att detta rike uti hans kongl. majestäts regementstid icke
herodiskt och pilatiskt, utan nådeligen och väl regeradt är.»
Åt det världsliga samhället ägnade han sin
uppmärksamhet som historieskrifvare och frambragte som sådan ett verk,
hvaröfver vårt land kan vara stolt. Som kansler åt biskopen
i Strängnäs hade han begagnat ett godt tillfälle att rannsaka
häfdagömmorna. Som Stockholms stads sekreterare och under
handhafvandet af det kungliga kansliet fick han ännu större
forskningstillfällen. Så utarbetade han sin svenska
medeltidskrönika, som både för vårt språk och vår häfdateckning kan
anses epokgörande. Det gyllne budet, att »historieskrifvare
bör tala sanning», stod för honom främst. Detta var ej till
behag för konungen, hvilken ville slå under sig
häfdateckningen, såsom han slagit under sig allt annat. Krönikan var
visserligen blott en medeltidshistoria, som slöts med
Stockholms blodbad, men konungen ville, att hela denna föregående
tid skulle tjäna som förgård åt hans egen historia och bära
vittne om utvecklingen af allt det onda, hvarifrån han befriat
riket. Han harmades därför, då »mäster Olof» framhöll, att
felet under unionstiden ej uteslutande låg på danskarnas sida,
att katolska kyrkan och hennes män äfven haft sina goda
sidor, ja till och med — och detta torde hafva varit det allra
harmligaste — att några af Vasahusets egna medlemmar
öppet stått på unionspartiets sida. Därtill kom, att Gustaf
flerestädes trodde sig förmärka beslöjade hänsyftningar och
stickord, för hvilka han alltid var mycket känslig. I historien om
Magnus Ladulås hade Olavus talat om »dem, som utan all
beskedlighet vilja rappa allt till sig», samt anmärkt, att »det
finnes icke många i världen, som kunna kallas Ladulås;
ladubrott hafver alltid i världen varit mera allmänt». Detta tog
konungen — med skäl eller oskäl — som en pik åt sig,
hvarför krönikan ingalunda räknades mäster Olof till godo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
