Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Växtens inre byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Också trycker assimilationsarbetet sin prägel på hela
växtens yttre. Då de klorofyllhaltiga cellerna endast
kunna assimilera, om de träffas af tillräckligt starkt ljus,
blir det ett önskningsmål för växten, att utsätta så stor
yta som möjligt för solstrålarnas invärkan, och detta mål
nås därigenom att växtkroppen upplöser sig i tunna
skifvor (blad), som så ordnas längs stammen, att de så
litet som möjligt skymma bort hvarandra. Än mer: i
den omständigheten, att solstrålar, som passerat ett visst
antal gröna cell-lager, ej längre kunna åstadkomma någon
assimilation, ligger förklaringen på att växternas blad,
som företrädesvis bilda assimilationsorgan, i allmänhet äro
så tunna och fina och att löfvärket äfven hos de gröfsta
träd aldrig blir klumpigt. En kaktusväxt äger visserligen
ofta allt annat än behagfulla former, men skär man af en
sådan, varsnar man att den gröna cellväfnaden endast
bildar ett tunnt lager under öfverhuden och att växtens
inre utgöres af ofärgade väfnader. De i våra skogar så
vanliga hattsvamparna äro som bekant äfven ganska
klumpiga till det yttre, men detta beror på att svamparna
hämta sin näring från andra växter och därför sakna
klorofyll och förmågan att assimilera.
Äfven växtens inre byggnad afpassas på mångahanda
sätt för assimilationsarbetet. För oss har det särskilt
intresse att bladets inre genomsättes af otaliga små gångar
och håligheter, hvilka medels de redan omtalade springorna
i öfverhuden mynna ut i fria luften. Genom dessa springor,
hvilka kallas klyföppningar, tränger luftens kolsyra in i
håligheterna i bladens inre, där den upptages af de
klorofyllhaltiga cellerna. Samtidigt vinnes äfven en annan
fördel: det vatten, som afdunstar från cellerna i bladets
inre och fyller cellmellanrummen, strömmar genom
klyföppningarna ut i fria luften, hvilket har till följd att nya
vattenmängder afdunsta och utströmma o. s. v. Under
normala omständigheter ersattes den från bladen
afdunstade vattenmängden ständigt af det vatten, som rötterna
uppsuga, och på detta sätt uppstår en jämn ström från
rot till blad, ungefär som i en lampa fotogenen allt efter
som den förbrukas, stiger upp genom veken. Så länge
denna vattenafdunstning hålles inom tillbörliga gränser,
är den ej skadlig utan tvärt om gagnelig för växten, ty
det vatten, som rötterna uppsuga ur jorden, innehåller,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
