Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Växtens inre byggnad - 2. Skyddsmedel mot för stark transpiration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ehuru i mycket ringa mängd, just de mineraliska salter
af hvilka växten lefver (salpeter, gips, järnvitriol o. s. v.);
då vattnet afdunstar, stanna salterna kvar och ersättas
allt efter som de förbrukas vid ämnesberedningen, af nya
saltmängder.
—————
2. Skyddsmedel mot för stark transpiration.
Klyföppningarnas förmåga att öppna och sluta sig. — Öfverhudens
vattentäthet, som ökas genom 1) vaxöfverdrag, 2) afsöndring af
oorganiska salter, 3) luftfylda hår. — Eteriska oljor. —
Öfverhuden som vattenreservoar. — Rotsystemets utveckling. —
Förminskning af bladytan. — Vertikal bladställning. — Epifyterna;
närings- och fäströtter; vattenupptagande blad.
Vattenafdunstningen från bladen, eller som det äfven
heter, transpirationen är sålunda en för växtlifvet
hälsosam, ja nödvändig process. Det gäller blott att reglera
den, så att bladen ej afdunsta mera vatten än rötterna
upptaga. Och i själfva värket äger också växten
skyddsinrättningar för detta ändamål: de tvänne celler, hvilka
begränsa en klyföppningsspringa, äga nämligen förmåga
att ändra form, så att springan ej blott kan förminskas
utan helt och hållet försvinna. Då cellerna äro öfverfylda af
vatten och sålunda en riklig transpiration är fördelaktig, böja
klyföppningscellerna sig från hvarandra, sä att en öppning
mellan dem uppstår (fig. 3); då vattenbrist hotar och en
fortsatt vattenafdunstning skulle vålla försvagad turgor och därmed
följande olägenheter, räta cellerna ut sig, och springan försvinner.
Den mekanism, som härvidlag är värksam, har man,
åtminstone i vissa fall, fullt nöjaktigt lyckats klargöra.
Man har nämligen funnit att de tvänne celler, hvilka
begränsa en klyföppningsspringa, hafva den inåt springan
vättande väggen betydligt tjockare än den motsatta. Äro
nu cellerna fylda med vatten, så att cellsaften utöfvar ett
någorlunda starkt tryck mot väggen, måste naturligtvis
den tunnare delen af cellväggen tänjas ut mest, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
