Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Skydd mot köld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför kan afkylas högst betydligt, utan att den snötäckta
marken förlorar så mycket värme. I polartrakterna, där
under långa tider råder en oafbruten köld, kan naturligtvis
snön ej hindra att den låga temperaturen så småningom
tränger ett godt stycke ned i jorden; så t. ex. fann man
på den plats, där Vega-expeditionen öfvervintrade, jorden
trots ett tjockt snötäcke afkyld till — 20° C. Desto
viktigare är snöns skyddande förmåga i Skandinavien och
i mellersta Europas fjälltrakter, där på många ställen
jordlagren under snön knappast afkylas under ± 0°, oaktat
i luften rådt stark köld.
Det är tydligt att ett sådant snötäcke gör särskilda
skyddsinrättningar mot köld till en viss grad öfverflödiga
för växten. Ett gemensamt drag hos alla i nordliga
trakter lefvande växter är emellertid dels deras krypande
eller tufformiga växtsätt, dels den starka utvecklingen af
underjordiska organ, som står i samband med deras
motvilja för att sträcka ut grenarna fritt i luften. En
videart t. ex. (Salix lanata), som i våra svenska fjälltrakter
når en höjd af tre alnar och därutöfver, kryper på Nowaja
Semlja ned i jorden, där man kan följa dess stam 10—12
alnar i horisontal riktning. I kalla trakter är ett sådant
växtsätt fördelaktigt, enär det låter växten komma i
åtnjutande af jordens värme i betydligt större grad än hvad
fallet skulle vara, om den sträckte sina grenar fritt ut i
luften. Samma nedliggande växtsätt möter oss hos
växterna i mellersta Europas fjälltrakter, där till och med
en art af tallens annars så oböjliga släkte smittas af det
allmänna kryperiet och växer jämnsides med marken,
äfven då dess stam når en tjocklek af 20 cm. i
genomskärning. När snön faller och lagrar sig på grenarna,
tyngas dessa ned mot marken, öfversnöas och ligga
sålunda i godt förvar öfver vintern.
Flertalet af våra nordiska träd låta emellertid ej
böja sig på detta sätt, utan måste anlita andra medel för
att värna sig mot kölden. Särskilt skyddsbehöfvande
äro stamspetsarna med sina knoppar, och dessa omgifva
sig därför med de brunaktiga, läderartade bildningar, som
äro kända under namnet knoppfjäll. Dessa anläggas på
hösten, men kvarsitta hela vintern och omsluta som fasta
tätt åtsittande höljen stamspetsen med dess outvecklade
blad; först på våren, då knoppen slår ut, affalla de. Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
