Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID HEMMETS HÄRD.
Der han i dörren till ert rum sågs stå; —
På foten gunga, upp i knäet glida
Och leka med hans kedja, väst och skägg,
På ryggen hänga, på hans axlar rida
Och nå så högt som taflorna på vägg!
Du mins din hulda moder eder samla
Omkring sig i den tysta skymningen,
Med ljuflig röst förtälja er de gamla,
De kära sägnerna om barnens vän,
Som tog de små i famn och handen lade
Välsignande på hjessans lena lock: —
Du lyssnade och tänkte rörd: o hade
Jag varit ett af dessa barnen ock! —
Du minnes detta — mycket mera minnes,
Så kärt en gång, nu kärare ändå.
Så blid du känner dig, så vek till sinnes
Och tänker rörd på dina egna små;
Mins ångerfull hvar gång du dem försummat,
Med kärfhet deras ystra jubel mött.
Åt deras tusen frågor trött, du brummat,
Förhastadt liten hand ifrån dig stött.
— Ja, väl du må: — Ty kan väl telning skjuta
Med rötter djupt, med krona mot det blå,
Om ej i vårens dagar han får njuta
Af vårlig värma, vårligt ljus också?
Och mäktar elfven stark och ymnig rinna
Vid rika stränder, sprida, hvart han far,
Välsignelse och lif och fröjd och hinna
Till sist sitt mål — om källan sinat har?
Låt derför glädjens väna solljus sprida
Sin glans kring hemmets nya blomstergård;
Låt kärleken, den stilla, vårluftblida,
Om spilda blad och grenar taga vård;
Låt alstringsrika majregnskurar dugga;
Låt munterhetens fläktar flyga fram: —
Du skall en dag i rika kronors skugga
Dig luta tryggt mot fast och säker stam.
ALFRED LINDQVIST.
. 2 c
En liten pilt.
Ditt fosterlands hopp och ära;
Du skulle ha kunnat hvad jag ej kan,
Du skulle ha hunnit hvad jag ej hann
I verk, i ord och i lära.
Men nu så slumrar du ljuft och godt
I jordens sköte. Hvad du förmått,
Det var ett älskande löje blott.
DS skulle ha blifvit en ädel man,
Du skulle ha stått i de våras led,
Den främste att faran trotsa.
Du skulle ha ljungat som blixten ned
På allt det mörka och usla ned
Att hämna och att förkrossa.
Men nu så sofver du späd och ung,
En bruten blomma i tufvans ljung,
Du drömmens hjelte, du lekens kung!
Jag skulle ha sett ditt namn i glans,
Odödligt för alla tider.
Man skulle ha sagt: en bragd ej fans
Mer ädel och stolt och stor än hans
I lefnadens heta strider.
Men nu så hvilar du utan namn,
Förglömd och okänd i jordens famn,
Din efterverld är min tomma famn.
Du skulle ha tröstat mor och far
I sorgernas hårda stunder!
Du skulle ha lyckt vårt ögonpar
Och stått med en tår vid grafven qvar,
Se’n oss du gömt derinunder.
Nu är det vi, som med sorg stå här,
Nu är det dig som vi gömma der,
Vår tår, som tufvan i blommor klär.
Dock all din leende framtidsdröm,
Den ljufva och stolta saga,
Som kanske förgåtts i lifvets ström,
Nu ega vi den, så skön och öm,
Nu kan hon ej mer bedraga.
Hvi sörja vi, att så rik du gått
Bort ifrån det svikande lifvets lott?
Sof godt, mitt älskade barn sof godt!
Z. TOPELIUS.
—>eKe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
