Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. De skeppsbrutnas inventarium. Intet. Det brända linnet. En utflygt i skogen. De alltid gröna träden. En flyende jakamar. Spår af vilda djur. Kurukuerna. Tetras. Egendomligt fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Var detta en illusion, så var det dock en aktningsvärd
illusion, som Pencroff icke ville förstöra! Matrosen hyste
ej längre något hopp, och ingeniören hade otvifvelaktigt
omkommit i vågorna, men Nab ville icke höra talas om
den saken. Han var lik hunden, som ej kan lemna den
plats, der hans herre fallit, och hans smärta var så stor,
att han sannolikt icke skulle kunna öfverlefva honom.
Denna morgon, den 26 Mars, hade Nab i daggryningen
åter styrt sina steg mot norra delen af kusten
och uppsökt det ställe, der hafvet utan tvifvel tillslutits
öfver den olyckliga Smith.
Denna dags frukost bestod uteslutande af dufägg
och stenborrare. Harbert hade i klippornas håligheter
funnit salt, som afsatts genom afdunstning, och detta
mineral kom särdeles väl till pass.
Sedan man ätit, frågade Pencroff korrespondenten,
om denne ville följa med in i skogen, der Harbert och
han ämnade försöka sin jagtlycka. Men då man tänkte
efter närmare, ansågs det nödvändigt, att någon stannade
hemma för att vidmagthålla elden och för den dock
mycket osannolika händelsen, att Nab skulle blifva i
behof af hjelp. Korrespondenten stannade derför hemma.
— Och nu till jagten, Harbert! — sade matrosen.
— Ammunition skola vi finna under vägen, och våra
bössor skära vi i skogen.
Men just då de skulle begifva sig af, anmärkte
Harbert, att alldenstund man icke hade fnöske, vore det
kanske försigtigt att ersätta det med något annat ämne.
— Hvilket då? — frågade Pencroff.
— Brändt linne, — svarade den unga gossen. —
Det kan vid behof begagnas som fnöske.
Matrosen fann detta råd mycket förståndigt. Det
medförde blott den olägenheten, att man måste uppoffra
ett stycke af en näsduk. Det lönade i alla fall mödan,
och en del af Pencroffs storrutiga näsduk var snart
förvandlad till en halfförbränd linnelapp. Detta brännbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
