Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Vid spetsen af käglan. Kraterns inre. Hafvet rundt omkring. Intet land i sigte. Kusten i fogelperspoktiv. Hydrografi och orografi. Är ön bebodd? Bugterna, vikarna, uddarna, floderna m. m. döpas. Lincoln-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad beträffar den del af käglan, som förenade dess
underjordiska del och kratern, var det för ögat omöjligt
att uppfatta dess djup, ty der rådde ett ogenomträngligt
mörker. Men att vulkanen var fullkomligt utslocknad,
derom kunde icke något tvifvel uppstå.
Fore kl. 8 hade Cyrus Smith och hans kamrater
samlats på käglans spets, på en konisk uppsvällning, som
befann sig på dess norra kant.
— Hafvet! Öfverallt hafvet! — utropade de,
liksom om deras läppar icke kunnat tillbakahålla dessa ord,
hvilka gjorde dem till öboar.
Omkring dem syntes också ingenting annat än
hafvet, den ofantliga, runda vattenrymden! Kanske hade
Cyrus Smith hoppats, att han genom att bestiga käglans
spets skulle kunna urskilja någon kust, någon närbelägen
ö, som det i den föregående aftonens mörker varit
honom omöjligt att varseblifva. Men ingenting kunde
upptäckas ända borta vid horisonten, d. v. s. med en
synvidd af mer än femtio mil. Intet land i sigte! Intet
segel! Hela denna rymd var öde, och ön befann sig midt
inom en cirkel, som tycktes vara obegränsad.
Tysta, orörliga, läto ingeniören och hans kamrater
blicken under några minuter öfverfara oceanen åt alla
håll. Deras ögon ransakade denna vattenrymd ända till
dess yttersta gränser. Men Pencroff, hvars synförmåga
var så underbar, såg ingenting, och hade land höjt sig
öfver horisonten, skulle matrosen, äfven om det visat
sig blott såsom ett oåtkomligt töcken, otvifvelaktigt hafva
urskilt det, ty under hans bågformiga ögonbryn hade
naturen i sanning satt två rigtiga teleskop.
Från oceanen flyttade sig deras blickar till ön, som
de beherskade hel och hållen, och den första fråga var
den, som Gideon Spilett gjorde i följande ordalag:
— Hur stor kan denna ö vara?
I sjelfva verket syntes dess omfång icke betydligt
midt i denna ofantliga ocean.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
