Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. Afresan bestämd. En gissning. Förberedelser. De tre passagerarne. Första natten. Andra natten. Ön Tabor. Man letar på stranden. Inne i skogen. Ingen! Djur. Växter. En öfvergifven boning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting mindre än att bestå den "ett qvarter vin för
hvarje slag"!
I skymningen syntes nymånen, hvilken icke borde
vara i sitt första qvarter förr än den 16, men försvann
snart. Natten var mörk, men mycket stjernklar, och
äfven morgondagen syntes blifva vacker.
Försigtigtvis strök Pencroff toppseglet, ty han ville
icke utsätta sig för någon allt för stark bris med segel
i toppen. Detta var kanske en stor försigtighet i en så
lugn natt, men Pencroff var en förståndig sjöman, och
man hade icke skäl att tadla honom härför.
Korrespondenten sof en del af natten. Pencroff och
Harbert aflöste hvarandra hvar annan timme vid styret.
Matrosen litade på Harbert som på sig sjelf, och hans
förtroende rättfärdigades af den unga gossens
kallblodighet och förstånd. Pencroff gaf honom kursen, såsom en
kapten gör med sin rorgängare, och Harbert tillät icke
Bonadventure falla af ens ett streck.
Natten förgick lugnt och den 12 Oktober likaledes.
Den sydvestliga kosan fasthölls strängt under hela dagen,
och om Bonadventure ej råkade ut för någon okänd ström,
borde den komma rakt på ön Tabor.
Den del af Stilla hafvet, som slupen nu genomfor,
var fullkomligt öde. Ibland kom någon stor fogel, en
albatross eller en fregattfogel, inom skotthåll, dervid
Gideon Spilett frågade sig, om det icke var åt någon af dessa
starka flygare, han anförtrott sin skrifvelse till New-York
Herald. Dessa foglar voro de enda varelser, som syntes
besöka den del af oceanen, hvilken låg mellan ön Tabor
och Lincoln-ön.
— Och likväl, — anmärkte Harbert, — är det nu
den tid, då hvalfiskfångarna vanligtvis bege sig till södra
delen af Stilla hafvet. Jag tror verkligen, att det icke
fins ett haf, som är så ödsligt som detta!
— Ah, så ödsligt är det väl ändå inte! — svarade
Pencroff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
