Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 59. Kapten Nemos sista stunder. En döendes sista vilja. Ett minne åt hans vänner för en dag. Kapten Nemos likkista. Några råd till nybyggarna. Det sista ögonblicket. I hafvets djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanske ha kunnat hjelpa oss att lemna Lincoln-ön och uppnå
något bebodt land.
— Tusan dj—r! — utbrast Pencroff, — jag skulle
inte våga mig att styra en sådan båt. Att fara på
vattnet, det må vara, men att fara under vattnet, nej, tack!
— Jag tror, — sade korrespondenten, — att
manövreringen af en undervattensapparat sådan som Nautilus
bör vara mycket lätt, Pencroff, och att vi snart skulle
hinna vänja oss dervid. Inga stormar, inga påseglingar
att befara! Några fot under sin yta är hafsvattnet lika
lugnt som i en insjö.
— Möjligt, — genmälde matrosen, — men jag
tycker mera om en väl tacklad skuta för frisk bris. En
båt är gjord att gå på vattnet och inte under det.
— Mina vänner, — sade ingeniören, — det tjenar,
åtminstone hvad beträffar Nautilus, till ingenting att föra
en diskussion om undervattensfartygen. Nautilus tillhör
inte oss, och vi ha inte rättighet att förfoga öfver
densamma. Den skulle dessutom inte kunna gagna oss i
något afseende. Förutom att den ej längre kan komma
ut ur denna håla, hvars ingång nu är stängd genom en
höjning af basaltklipporna, vill kapten Nemo, att den
sjunker i djupet med honom efter hans död. Han har
tillkännagifvit sin vilja, och vi skola fullborda densamma.
Efter ett samtal, som förlängdes ännu en stund,
gingo Cyrus Smith och hans kamrater tillbaka ned i
Nautilus’ inre. Der åto de något och återvände sedan till
salongen.
Kapten Nemo hade öfvervunnit den matthet, som
öfverväldigat honom, och hans ögon hade återfått sin
vanliga glans. Man såg liksom ett småleende afteckna
sig på hans läppar.
Nybyggarna närmade sig honom.
— Mina herrar, — sade kaptenen till dem, — I
ären modiga, hederliga, goda menniskor. Utan förbehåll
egnen I edra krafter åt det gemensamma bästa. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
