Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Alfred Leonard Wahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herman Alfred Leonard Wahlberg.
på grund af sitt deltagande i 1874 års salong blef han riddare af
hederslegionen; efter 1878 års salong och världsutställning officer
af samma orden, 1880 utnämndes han till vice professor af vår
konstakademi. Namnet »Alfred Wahlberg» räknas nu bland Europas
målarenamn, i hvarje fall såsom representerande en individualitet,
- äfven af dem som betrakta hans riktning som en extravagans.
Att under sådana förhållanden endast ett fåtal af hans
arbeten kunnat vinnas för Sverige är gifvet; Nationalmuseum äger
emellertid två verk från hans senare tid, »Fiskläge vid Bohuslänska
kusten» och »Landskap vid månsken», Göteborgs museum ett
(»Afton vid Hallands Väderö»), och i enskilda gallerier finnas åtskilliga
dyrbara saker från hans hand, bl. a. den på år 1881 års utställning
i Göteborg synliga taflan »Maj månad i Nizza», en varm, solig
bild - det är sommar här redan i Maj - öfver hvilken hvilar ett
trollskt skimmer, som gör taflan om man så vill »romantisk» på
samma gång den är »realistisk». Ty Wahlberg är i sin konst på
en gång »romantker» och verklighetsmålare.
Det förtäljes om den af våre målare, som företrädesvis kallats
»romantiker», nämligen den »oöfverträfflige» Karl Johan Fahlcrantz,
att han målade italiensk natur - utan att någonsin hafva
varit i Italien - och han t. o. m. tog sig för att måla Pau,
Henrik IV:s och Karl Johans födelsestad, utan att någonsin hafva
sett den, men dock så »uttrycksfullt», att Marianne Ehrenström
ansåg målaren hafva i taflan uttryckt, »att både Frankrike och
Sverige hade staden att tacka för en af sine bäste konungar»(!).
Det var icke stora fordringar man hade till trohet i konsten,
till sanningen, när man på det viset »ur djupet af sitt medvetande»
byggde upp en verld inom konstens område, som skulle föreställa
verklig, men i hvilken man kastade in endast sin egen inbillningskrafts
kompositioner. Den sortens »romantiska» svärmeri borde
man nu ha kommit ifrån, och de som påyrka verklighetstrohet
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
