Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förberedande del - II. Skogsbeståndet - 3. Beståndstillståndet och dess analysering - c. Slutenhet - 1. Olika slag av och beteckningssätt för slutenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTENHET.
stånd icke bör understiga 1 3 av stamlängden, om massa- och värdetillväxt skall
hållas uppe. Giva särskilda undersökningar vid handen, att bestånd av ett visst
trädslag vid en viss ålder lämnar den bästa värdetillväxt vid ett
kronförhäl-lande av låt säga 2 5, kan slutenheten av ett annat bestånd med samma
kron-förhållande med hänsyn till värdetillväxten betecknas såsom normal. Är
kron-förhällandet åter mindre, föreligger, från samma synpunkt, överslutenhet.
Kronförhållandet är av största värde såsom mätare av värdetillväxten. För
beståndets massaproduktion spelar det ej samma roll, i det att beståndets hela
virkesproduktion kan vara tämligen lika, om kronförhållandet är något större
eller något mindre. Divergenserna få dock ej vara för stora, om samma
massatillväxt skall uppnäs.
Beståndsgrundytan, varmed man menar summan av alla stammars
genomskärningsytor, mätta vid brösthöjd, varför man också kan säga stamgrundytan,
kan endast bestämmas genom utläggande av provytor, där samtliga träds
diameter uppmätes, varefter grundytan vid brösthöjd uträknas för varje
diameterklass och de resp. talen efter multiplicering med trädantalet hopläggas.
Be-ständsgrundytan pr hektar giver dock icke i och för sig ett fullt
tillfredsställande uttryck för slutenhetsgraden. Den hänför sig nämligen endast till vad
man kan beteckna såsom stamslutenhet, d. v. s. den del av ytenheten, som
täckes av stammarna, under det att kronslutet lämnas obeaktat. Ett större antal
träd med mindre diameter kan giva samma beståndsgrundyta som ett mindre
antal träd med något större diameter, vilka differenser förutsätta olika
kronför-hållande och således, åtminstone i vissa fall, kunna beteckna något olika
kron-slut. Trots denna svaghet utgör dock beståndsgrundytan ett av de allmännast
erkända medlen att fastslå slutenheten, men för att avgöra i vad mån den i ett
undersökt bestånd funna grundytan är att anse såsom normal eller icke fordras,
såsom nämnt, erfarenhetstabeller frän motsvarande markbonitet, trädslag och
beståndsålder till jämförelse.
Av stamantalet pr ytenhet kan man få en viss uppfattning om beståndets
relativa slutenhet, i det att under förutsättning av samma ålder, trädslag och
markbonitet det stamrikare beståndet måste vara mera slutet än det
stamfat-tigare. Av stamantalet kan härledas medelstammens ståndyta.
Med ståndyta menar man det utrymme ett träd av en viss ålder och med
en viss diameter kräver för att avsätta en »normal» massatillväxt. Man har
genom undersökningar i såsom normala ansedda bestånd uträknat denna
ståndyta för olika diametrar. Är medelstammens ståndyta känd för ett normalt
bestånd å motsvarande bonitet och av samma ålder och trädslag, kan den för ett
undersökt bestånd funna ståndytan jämföras härmed och således slutenheten
bedömas. En dylik beräkning av ståndytan hos våra vanliga barrblandskogar
framlades av överjägmästare WALLMO vid Skogsvårdsföreningens årsmöte 1907
och ter sig sålunda:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
