Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - III. Ren skogsskötsel - A. Högskogsskötsel - 1. Uppdragande av skogsbestånd genom kultur - c. Fröets grobädd och betäckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖETS GROBÄDD OCH BETÄCKNING.
kunna dessa krav i allmänhet lätt tillgodoses, och dylika prov komma därför i
regel att giva vida bättre resultat än de, som kunna förväntas efter fröets
utsående på fria marken. Jämförande försök hava ådagalagt, att även om fröet
utsås i välvårdade plantskolor, så kan man endast beräkna att i bästa fall 2/3 av
de grobara fröna skola utbilda plantor, i vanliga fall knappt hälften. Utsås
fröet ute i skogsmarken, torde i regeln knappt mer än 15—25 °/0 av de
grobara fröna utveckla sig till plantor, och mången gäng felslå sådderna helt och
hållet.
Orsakerna till denna starka reducering av de i och för sig grobara frönas
utveckling kunna vara mångahanda. Frånsett själva fröets groningsenergi är det
väl oftast markens uttorkning, som vållar densamma, antingen så att fröet ej
erhåller tillräcklig fuktighet för att kunna gro, eller så att den späda grodden
vissnar bort i brist på fuktighet. Mera sällan torde det vara brist på värme,
som hämmar groningen, men kan detta dock bliva fallet, om fröna utsås på
olämplig tid, så att den nyss framkomna grodden skadas av frost, eller om
marken är alltför sur och på grund därav kall. Även för stark värme kan direkt
hämma groningen, vilket någon gång inträffar å starkt solbelysta fläckar, där
jordtemperaturen kan nå betydande höjd. Otillräcklig luftväxling kan framkalla
fröets möglande, vilket äger rum om fröet nedbäddas alltför djupt i syrlig och starkt
vattenhållande jord. En del frö uppätes av fåglar, sorkar m. fl. skadedjur.
Slutligen hindras en del groddplantor att komma till utveckling antingen därigenom
att groddroten ej får tillfälle att tränga ned i för dess näringsupptagande
lämplig jord, eller därigenom att groddstängeln ej kan bana sig väg genom
ovanliggande betäckning.
Ehuru det icke stär i människomakt att helt och hållet avvända dessa
olägenheter, bör man dock sträva efter att i möjligaste män förebygga deras
verkningar. Detta kan ske genom att ombesörja en efter fröets
utvecklingsbetingelser avpassad grobädd och en lämplig skyddsbetäckning.
Grobädden bör vara så beskaffad:
att den lilla groddroten utan alltför stor kraftansträngning förmår tränga
ned och fatta fäste i jorden samt där finna lätt tillgång till näring;
att den för fröets groning och groddplantans vidare utveckling nödvändiga
fuktigheten i möjligaste mån bibehålles; samt
att överflödigt vatten avledes, så att tillräcklig luftväxli?ig och värme
åstadkommes.
A de flesta jordarter åstadkommes en sådan grobädd genom jordens
uppluckring till ett djup, som bör avpassas efter markens beskaffenhet och
groddplantans rotbyggnad.
En bindigare och styvare jordart fordrar en omsorgsfullare luckring än en
lösare, och detta framförallt om det gäller sådd av fröslag, vars plantor äga
mindre energisk rotbildningsförmåga. Luckringen bör under eljest lika förhållanden
göras djupare då det gäller fröslag, som utbilda plantor med djupgående rötter,
än i fråga om plantor, som utbilda ett mera ytligt rotsystem.
Om, såsom oftast är fallet i våra ordinära skogsmarker, jorden företer en
mera utpräglad lagring av skikt med olika näringshalt och fysikalisk
beskaffen-7—132399. Wahlgren, Skogsskötsel.
— 97 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
