Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - V. Skyddsskogsskötsel - c. Kustskogsmarkernas skötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allmän del.
trädslagen kan den i alla händelser ej utöva, då dessa under någorlunda
drägliga markförhållanden förr eller senare växa om bergtallen.
Huruvida man vid barrträdskulturer i dessa kusttrakter bör lägga mest an
pä tallen eller granen är en fråga, som ännu icke med stöd av hos oss vunnen
erfarenhet kan bestämt besvaras. Hittills torde man hava givit tallen företräde,
men åtskilliga lovande kulturer visa, att även granen, åtminstone å de ej alltför
karga och starkt exponerade lägena, kan gå ganska väl till.
Erfarenheterna frän de jutska hedplanteringarne lära också, att granen förmår
utveckla sig i de starkt exponerade, ofta frostlänta och av ljungväxt högeligen
besvärade hedområdena, där dessutom jordmånsförhållandena äro ännu sämre än
vid vår västkust. Emellertid har av framlidne Lektor A. Nilsson’s
undersökningar framgått, att granen ej gärna går till å andra ljungmarker än sådana,
där bottenskiktet utgöres av mossor (Hylocomium-axter). Man bör således icke
plantera gran, där bottenskiktet i ljungheden utgöres av lavar, ej heller där —
såsom ej sällan är fallet — försumpningsväxter t. ex. vitmossa, klockljung,
tuv-säv m. fl. förekomma. Närvaron av lavar i bottenskiktet antyder alltid en sämre
jordmån med utpräglad ljungtorv, sannolikt också närvaro av ortsten. De
direkta försök ang. kulturer å ljunghedar, för vilka försök längre fram i korthet
redogöres, hava ej givit goda resultat med avseende å granen.
A sädana ljunghedars mossar och försumpade områden, som ej kunna
torrläggas genom avdikning, böra om möjligt lövträdsbestånd uppdragas. Björken
är härtill det lämpligaste trädslaget. Visserligen utvecklar den icke i
exponerade lägen någon vacker stamform, men den bjuder genom sina där risiga
kronor ett ingalunda föraktligt motstånd mot vindarnes fria framfart.
Huruvida några andra trädslag än de ovannämnda böra komma till
användning i de ifrågavarande kustområdena, därom äro erfarenheterna ganska ringa.
Boken har utan tvivel i forntiden beklätt många av västkustens nu kala
ljunghedar, men dess uppdragande innan tillbörligt skydd kan beredas plantorna kan
väl knappast ifrågasättas. Har emellertid genom förkultur av något av
ovannämnda mera förnöjsamma trädslag ett skyddande bestånd uppdragits, torde
intet hinder möta att ä de bättre markboniteterna efter vederbörlig utglesning
av det förra införa bok genom underplantering.
Eken användes i de jutska hedplanteringarne ofta såsom skyddsbälten längs
brandlinierna. Den utbildar stormfasta skogsbryn och skulle från sådan synpunkt
förtjäna uppmärksamhet, men den växer såsom bekant långsamt och torde
knappast under de å våra ljunghedar rådande karga förhållanden kunna nå nöjaktig
utveckling. A mera skyddade platser kan dock eken i våra kusttrakter nä
ganska god trevnad. Så t. ex. kan man t. o. m. i Bohusläns bergskrevor och
smädälder ofta få se naturlig ekskog av ganska vacker växttyp, och bör den dä
naturligtvis pä allt sätt omhuldas.
Såsom ett synnerligen härdigt, förnöjsamt och snabbväxande trädslag skulle
gråalen utan tvivel mångenstädes kunna användas såsom förkultur. Den har
visat sig kunna gå till även på magra och vindpinade ljunghedar, och det enda
man kan mot densamma invända är dess besvärliga rotskottsbildning och
mindervärdiga virke.
— 376 —.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
