Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - V. Skyddsskogsskötsel - c. Kustskogsmarkernas skötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kustskogsmarkernas skötsel.
Vilka skogskulturmetoder, som äro att föredraga å här ifrågavarande
exponerade ljungmarker, får bero av de lokala förhållandena.
De egentliga skyddsbältena böra helst uppdragas medels kraftiga,
omskolade plantor. Den energiska bearbetning av jorden, som å de jutska hedarne
visat sig nödvändig, torde hos oss knappast ifrågakomma. Därtill är marken å
flertalet av våra västra ljunghedar alltför stenbunden och ortstensbildning
förekommer, som förut nämnts, endast undantagsvis. I de flesta fall torde det vara
tillräckligt att utsätta plantorna med bara rötter i stora öppna gropar, helst med
användande av fylljord, där sådan kan erhållas. Utan tvivel vore
klimpplante-ring här på sin plats, men vanligen möter det stora svårigheter att erhålla
därtill lämplig jordmån i plantskolorna. A många ljunghedar hava
strecksådder av tall-, gran- och bergtallfrö visat sig gå ganska bra till, men i själva
läbältena torde det vara klokast att i största möjliga utsträckning begagna
plantering.
En fråga, som när det gäller skogskultur å ljunghedar träder starkt i
förgrunden, är, huru lämpligen bör förfaras med det förefintliga ljungbeståndet.
A starkt exponerade lägen kan en ej alltför hög och tät ljung bereda plantorna
ett, särskilt under de första åren av plantornas utveckling, välbehövligt skydd
mot de utpinande vindarne utan att denna fördel motväges av de nackdelar,
som ljungen i andra avseenden kan föra med sig. Är ljungen däremot mycket
hög eller tät, komma de små plantorna lätt att bli lidande av för stark
beskuggning eller att alldeles övertäckas av ljungen, som då även blir till men genom
att avhålla en stor del av nederbörden från plantorna och framkalla en alltför
stark näringskonkurrens i de övre jordlagren. Särskilt granen synes vara
ömtålig för sistnämnda inverkan. Under sådana förhållanden måste ljungen på ett
eller annat sätt avlägsnas, och kan detta ske genom ljungens avslående med
lie, uppryckande eller avsvedning.
Ljungens avslående med lie är i allmänhet icke att förorda. Är ljungen
grov, är det ett besvärligt göra, även om kraftiga s. k. ljungliar användas, och
dessutom verkar det så, att en mängd skott utslå från de kvarstående
stamde-larne, så att ljungbeståndet om få år blir både tätare och högre än förut.
Uppryckande av ljungen är vida fördelaktigare,* emedan jorden samtidigt uppluckras.
Härigenom kan förefintlig ljungtorv genomluftas och omföras till mylla, varjämte
jorden befrias från en stor mängd av de tättförgrenade ljungrötterna. Om
uppryckandet sker då marken är lös efter starkare nederbörd, kan det mången gång
ske utan alltför mycken arbetsåtgång, allra helst man kan inskränka åtgärden
till smärre fläckar närmast omkring såddrutorna eller planthålen. Lättast befriar
man sig otvivelaktigt från ljungen genom dess avsvedande med eld. Angående
det lämpliga uti detta förfarande hava meningarne varit mycket delade. Detta
kan åtminstone delvis förklaras därav, att verkningarne av en ljungbränning äro
i hög grad växlande för olika förhållanden med hänsyn till jordmån, klimat,
tiden för bränningens verkställande och ljungens beskaffenhet. Sker bränningen
vid en tid, då marken är så torr, att elden går på djupet, förtäras humuslagren
och ljungen dödas, åtminstone fläckvis. Åtskilligt kvävematerial går sålunda
förlorat, vilket är av desto större betydelse ju grundare jordmånen är. Ljungens
— 377 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
