Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - V. Skyddsskogsskötsel - c. Kustskogsmarkernas skötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allmän del.
försvinnande kan dessutom i vissa fall giva anledning till invandring av
försump-ningsväxter, särskilt i småkuperade och svagt jordtäckta klippmarker. Sker
bränningen däremot à lämplig tidpunkt och å djupare jord, torde olägenheterna
därav väl uppvägas av fördelarne, som bestå däri, att jorden blir mera
lättarbetad, plantorna få genom askan rik tillgång på lättlösta näringsämnen och befrias
från ljungens starka beskuggning och fuktighetskonkurrens. Småningom
utbildar sig visserligen ett nytt ljungtäcke genom adventivskott, men det dröjer dock
några år, innan den nya ljungen blir så hög och frodig, att de under tiden
utvecklade plantorna kunna få större men därav.
Med avseende å skogskulturerna å ljunghed må i detta sammanhang lämnas en kort
redogörelse för erfarenheterna från de försökskulturer å dylika marker, som på Kungl..
Domänstyrelsens föranstaltande åren 1888-—1890 verkställdes inom flera sydsvenska
revir. Dessa försökskulturer underkastades 1908 en genomgående granskning, av Statens
Skogsförsöksanstalt genom jägmästare E. Wibeck,1 och resultatet kan i korthet
sammanfattas sålunda:
För tallsådder är en ljungbränning, som ej sträcker sig till själva marken, å
mossrik ljungmark å ordinär grusbotten av stor fördel. Den ökar det blivande beståndets
tillväxt i yngre år samt sparar både frö och markberedningsarbete. På lös sandjord
och föga jordtäckt klippmark är bränning icke att tillråda, ej heller på ljunghed, som
saknar bottentäcke av vanliga skogsmossor (Hylocomium, Dicranuni). Bredsådd utan
ljungbränning växer långsamt upp; efter bränning kan den bliva god, men kräver
i varje fall ett alltför stort utsäde för att ställa sig ekonomiskt. Radsådd ger på
obränd mark relativt flera plantor än rutsådd samt synes driva beståndet till större
höjdtillväxt, men kräver mera arbete, större totalt utsäde samt tidigare och
omsorgsfullare beståndsvård än rutsådd. Endast på lös mark, där man ej kan bränna och.
varest ränderna kunna upptagas genom arbetsbesparande metoder t. ex. genom plöjning,,
kunna radsåddens fördelar tänkas överväga dess nackdelar gentemot rutsådden. Den
sistnämnda är den metod, som i de flesta fall lyckligast förenar ett gott resultat med
möjligast låga kulturkostnader. På obränd mark böra rutorna vara stora, t. ex. x/4
kvm. i i,s à 2 m:s förband, och frömängden relativt stor. På bränd mark göras
rutorna mindre och streckformiga t. ex. o,30Xo,I2 m. i i,5 m:s förband och
frömängden pr ruta kan sänkas.
Vid lika utsäde ge gransådderna på ljungmark blott en bråkdel så många plantor
som tallsådderna. De flesta granarne utvecklas icke, utan stanna på starkt undertryckt
stadium, varur blott ett litet fåtal förr eller senare utträder. Dessa tillväxa sedan
normalt, d. v. s. hastigare än tallen. Ljungbränning före sådden ökar hindren för granens
utveckling. Dessa slutsatser få dock icke betraktas såsom fullt generella, i det att
exempel anföras, där granen å ljunghedar, särskilt i sluttningar och sänkor med god och
fuktig jord, nått klanderfri utveckling. För att få fram granen inom hedområdena
torde vara bäst att uppdraga granen gruppvis genom gropplantering eventuellt med
fylljord, varvid de hinder, som ljungmarken i regel uppställer mot granens utveckling,
väsentligen minskas.
Beträffande björken visade sig av försöken, att björkfrö, utsått tillsamman med
tallfrö, ger blott en ringa plantmängd, som dock förhållandevis betydligt ökas efter
ljungbränning. De plantor^ som ej duka under av brist på utrymme eller skadas av
beteskreatur och insekter, vilka på ljungmark lätt bliva ödesdigra för björken, tillväxa
gott och hastigare än tallen. I blandning med tall hävdar björken bäst sin plats i ett
1 E. Wibeck, Om ljungbränning för skogskultur, Medd. fr. Statens Skogsförsöksanst. h. 8
1911.
- 378 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
