Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - V. Skyddsskogsskötsel - d. Skogseldarne och åtgärderna till deras bekämpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allmän del.
skogseldarne antagligen sällsyntare, men kunde däremot ohejdat rasa över så mycket
större vidder. Den förödelse de åstadkommo blev för befolkningen knappast kännbar
såsom direkt förlust. Virket hade intet värde och i eldens spår följde mångenstädes
ett rikare bete för kreaturen och en större skörd av bär, vilka produkter då spelade
en stor roll i den nomadiserande befolkningens liv. Så småningom uppstod ny skog
i den förbrändas ställe, först antagligen asp och björk, som kunde slå ut sina rot- eller
stubbskott, så tall, som självsådde sig från efter branden överlevande träd. Granen
däremot fördrevs för lång tid från det av elden övergångna området och infann sig
först när betingelserna for dess trevnad på nytt uppstått. Tallen har utan tvivel i elden
haft en av sina bästa bundsförvanter i kampen mot den markinkräktande granen.
I samma mån befolkningen blev tätare och åkerbruket mera utbrett ökades med
all säkerhet skogseldarnes antal. Det av odlingens pioniärer använda svedjebruket bidrog
mer än allt annat till uppkomsten av skogseldar. Ju mer odlingen skred framåt och
skogarne inom de tätare befolkade landsändarne av denna anledning decimerades, dess
kännbarare blevo verkningarna av skogseldarne. Redan de gamla landskapslagarne,
tillkomna på 1200- och 1300-talet, innehålla föreskrifter till motverkande av
skogseldarne. Under flera århundraden därefter drog man genom lagar och förordningar i
härnad mot desamma. De största förlusterna ansåg man då uppstå därigenom att de
»bärande träden», ek, bok, apel, oxel, hassel m. fl., som genom sina frukter voro av
särskilt värde, av eldarne förstördes. I mera skogfattiga trakter, där virket redan då
fått ett högre värde, medförde eldarne även virkesbrist. I vissa starkt exponerade
trakter, där skogens återväxt i och för sig var dålig, där ledde dessa eldar till nästan
fullständig skoglöshet, såsom t. ex. i Halland och Bohuslän.
Orsakerna till skogseldarnes uppkomst i våra dagar äro av många slag. I
de stora skogsvidderna norrut är det företrädesvis flottkarlar, fiskare, vallhjon
och andra skogsströvare, som genom att underlåta att släcka lägereldar eller
genom annat ovärdigt handhavande av eld framkalla dem. I mera bebodda
trakter uppstå de ofta genom oförsiktighet eller vårdslöshet vid användande av
eld vid nyodling, hyggesrensning, ljungbränning och andra liknande arbeten,
men en av de vanligaste orsakerna är där antändning från järnvägståg. Någon
gång torde även blixten förorsaka antändning i skogen.
Faran för skogseld är naturligtvis större, ju mera lätt antändlig
markvegetationen är. I detta hänseende spelar väderleken en stor roll. Efter långvarig
torka blir den i våra skogar vanligaste markbetäckningen av barravfall, lavar
och grönmossor med ett underskikt av torrtorv så lättantändlig, att endast en
liten gnista behöves för att sätta den i brand. Detsamma är förhållandet med
vissnat gräs och torra löv, som i synnerhet på våren täcka marken i många
skogsbestånd. Gammal ljung antändes även lätt. De flesta skogseldar uppstå
också på våren innan gräs och örter börjat slå upp och marken ännu är täckt
av fjolårets torra grästuvor, ormbunkar och skogsavfall. Så snart gräs och örter
börjat spira upp, är den värsta faran överständen. I södra delarne av landet
inträffa av denna anledning de flesta skogseldarne frän slutet av april till början
av juni.1 I norra delarne av landet, där snön ligger längre kvar och
markbetäckningen efter det rikliga snötäckets smältning är starkt fuktig, dröjer det
längre innan fjolårets vissnade örter och övrig markbetäckning bli så uttorkade,
att de lätt antändas. Först fram mot midsommar uppstår där fara för skogseld.
1 Se Skogsvännen 1902 sid. 59.
- 386 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
