Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - V. Skyddsskogsskötsel - d. Skogseldarne och åtgärderna till deras bekämpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skogseldarne och åtgärderna för deras bekämpande.
ej mot antändning, då just å dylika skoglösa men med gräs, ljung, ormbunkar
m. fl. växter överdragna områden under vissa tider på året de största
förutsättningar finnas för lättantändlighet. Antändes den torra markbetäckningen, kan
elden ytterst snabbt sprida sig till angränsande värdefull skog. För att
förekomma detta kunna visserligen de kalhuggna områdena isoleras från den
egentliga skogen genom diken, som upptagas dels parallellt med järnvägslinien på
ett avstånd av 15—20 meter, dels vinkelrätt mot denna, så att långsträckta
rektanglar uppstå, inom vilka en uppkommen eld kan begränsas. Men för att
vara effektiva måste dessa diken göras ganska breda, omkring i,5 meter, och
därjämte ständigt hållas väl rensade från ogräs, i synnerhet om marken är torr
och vatten således ej samlar sig i dem, vilket allt medför dryga kostnader.
Gnistorna kunna i alla fall flyga över dessa isoleringsområden och antända
skogen längre in. I stället för att betunga skogsägaren med dessa ganska dyrbara
och besvärliga anläggningar borde det åligga varje järnväg att, åtminstone under
de tider på året, då marken är lättast antändlig, anordna särskild bevakning
å järnvägslinierna samt att vid större stigningar utsätta tunnor med vatten och
för eldsläckning lämpliga redskap, såsom hacka, spade, vattenhink och yxa.
Vad skogsägaren snarare bör göra är, att längs järnvägslinierna uppdraga
brandbälten av lövträd, helst av sådan beskaffenhet, att de kunna behandlas såsom
lågskog. För torra ståndorter lämpa sig härför björken och gråalen, å mera
fuktiga — där för övrigt faran för antändning är ringa — al, asp och olika
pop-pelarter. Ju tidigare trädslagen slå ut på våren, dess bättre äro de för här
ifrågavarande ändamäl. Fördelarne med dessa lövskogsbälten, som böra ha en
bredd av åtminstone 10—20 meter, äro dels att marken utnyttjas för skogsbruk,
dels att gnistorna från lokomotiven uppfångas av lövverket och hindras flyga
in i angränsande barrskog. Vill man å särskilt farliga sträckor vinna ökad
trygghet mot eldspridningen, kunna pä gränsen mellan lövträdsbältet och den
innanför liggande egentliga skogsmarken isoleringsdiken av förenämnd
beskaffenhet upptagas. Under en viss tid på våren, innan lövträden ännu spruckit ut
och då markvegetationen är särskilt torr och lättantändlig, är nämligen faran för
markantändning även i lövträdsbestånden rätt stor, och dikena kunna då göra
god tjänst.
Där större sammanhängande kalmarker skola skogsodlas, är det av stor vikt,
att man redan från början anordnar ett väl genomtänkt system av brandgator
eller eldhämmande lövträdsbälte?i. Framför allt är detta av nöden å torra eller
för vindarne exponerade lägen, såsom å flygsandsfält, sandmoar och ljunghedar.
Brandgatorna, som helst böra hållas fria från markvegetation, böra om möjligt
sammanfalla med erforderligt vägnät. Där så ej kan ske, böra de dragas på
kortaste avståndet mellan förekommande kärr, mossar, bäckdrag eller
vattensamlingar. En fullt betryggande brandgata bör bestå av en öppen 4 m. bred
körväg med diken samt på båda sidor härom ett lövskogsbälte av 5—10 meters
bredd. Där vägar ej anses behövliga, skulle man, så länge skogen ännu är ung
och förhållandena i övrigt det medgiva, kunna använda de öppna brandgatorna
till odling av vissa åkerbruksväxter, t. ex. bovete, lin, potatis o. a. Så sker på
sina ställen i andra länder. Dylika brandgator böra vara minst 5 meter breda
— 391 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
