Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - V. Skyddsskogsskötsel - d. Skogseldarne och åtgärderna till deras bekämpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allmän del.
eller påkastande av grus medelst spadar. Man bör sträva efter att leda ut elden
i en spets, där man kan koncentrera sina ansträngningar på dess släckande.
Råder blåst och det brinner i t. ex. ett ljungfält, hinner man vanligen ej att
röja en brandgata, utan får man dä söka leda elden mot någon väg, en bäck
eller annat ställe, där utsikt finnes att kunna bekämpa elden. Här får
manskapet bilda kedja, de starkaste försedda med spadar för att överskotta det
annalkande eldbandet med grus, de svagare med i vatten doppade lövruskor, under
det att pojkar och hjon få till uppgift att släcka nedfallande gnistor och
eldflingor, som kunna antända marken bakom släckningslinien.
Ar -det fråga om toppeld, som ej ännu fått större omfattning till följd
av-beståndets gleshet, kan den småningom hejdas genom fällande av tätt stående
trädgrupper i dess väg, varvid de fällda träden hastigt avkvistas och riset
bort-bäres. Samtidigt bekämpas elden i markbetäckningen på förenämnt sätt. Har
elden däremot fått större omfattning, blir hettan så stark, att man ej kan nalkas
densamma på ansenligt avstånd, och då får det bero av de lokala förhållandena,
huru man skall förfara. Finnas sankmarker, vattendrag eller öppna åkerfält i
den riktning, vartåt elden går, får arbetet gå ut pä att hindra elden från att
överhoppa dessa. Skulle sådana naturliga hinder mot elden ej förefinnas på
långa avstånd, gäller det att begagna terrängen pä bästa sätt och för
upptagande av en brandgata använda luckor i bestånden, berghällar eller andra
glesbeväxta områden. Härvid bör man väl akta sig för att beräkna avståndet
från eldhärden för kort, så att man ej hinner utföra arbetet innan elden når
fram. Bättre är att ofifra litet mer av skogen åt elden än att av sparsamhet
försöka anlägga brandgatan sä nära densamma, att man ej hinner få arbetet
färdigt utan elden kastar sig över på andra sidan. Vid en dylik större skogsbrand
flyga nämligen eldflingor långa stycken och antända marken innan den
egentliga eldhärden nätt fram, och särskilt om blåst råder, rasar elden framåt med
otrolig hastighet. Vid brandgatans upptagande fällas träden mot eldhärden,
avkvistas och riset kastas inåt mot eldområdet. Markbetäckningen upprives med
hackor och allt brännbart kastas ävenledes inåt, så att man får ett i möjligaste
mån rent bälte, å vars från elden vettande sida man försöker hejda den. Får
man tillräcklig tid på sig, bör man ej försumma att anlägga moteld vid den
upphuggna gatan. Genom hettan från den stora eldhärden uppstår ett vinddrag,
som gör att en antänd eld stryker fram mot det stora brandstället. Motelden
avser att förtära allt lättare antändligt material, så att den antågande elden
nödgas avstanna i brist på näring. Under mycket torra somrar händer det ofta
nog, att eld uppkommer i eller sprider sig till högmossar, där den då kan brinna
i torven under läng tid och utgöra en ständig fara för omgivande skog. Dylik
mossbrand kan endast hämmas genom upptagande av djupa och breda diken,
som avskära det område varinom elden rasar från angränsande trakter.
Har man en gång lyckats kväva en skogseld, gäller det att tillse att den icke
på nytt uppblossar, och vaktposter måste utsättas för att hindra detta.
— 394 —.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
