Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 2. Gran (Picea abies syn. P. excelsa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell del.
såsom skogsträd. Principerna för granskogarnes skötsel kunna omöjligen vara
desamma i Mellaneuropas bergstrakter och i Nordtysklands slättmarker, i Skänes
bördiga små skogskomplexer och i Norrlands karga, vidsträckta skogar. Att
lämna ett allmängiltigt avgörande svar på föreliggande fråga, torde därför vara
en omöjlighet. Här må vi endast redogöra för de huvudsakliga dragen av
granskogsskötseln i såväl likåldriga som olikåldriga beståndsformer.
Vad vi känna om likåldriga granbestånds behandling härleder sig nästan
uteslutande frän kulturskogar eller genom trakthuggning med kalavverkning
föryngrade granskogar. Detta skogsbrukssätt, vare sig därvid använts smala
kanthyggen, avsedda att besås från närstående skogskant, eller mera kvadratiska
hyggen, avsedda för kultur, har i de länder, varifrån vi mestadels hämtat våra
lärdomar i skogsskötsel, varit det till övervägande del för granen mest
tillämpade1 och har därifrån överförts till många särskilt sydsvenska granskogar. Den
stora lätthet, varmed granen ä förut ej alldeles förödda marker uppdrages
genom plantering eller efter nyss avverkade slutna bestånd självsår sig från
närstående skogskant, betryggar på ett fullt tillfredsställande sätt återväxten vid
användande av denna avverkningsmetod, försåvitt förhållandena medgiva att
hyggena göras av lämplig storlek och form samt avverkningen kan föras så, att
ej allt för stora sammanhängande hyggesvidder uppstå. Ehuru granplantan,
utom i för frost starkt utsatta eller torra lägen, förmår väl utveckla sig under
fritt ljustillträde och således från denna synpunkt någon betydande olägenhet ej
torde vara förknippad med större hyggen, så göra sig under beståndets vidare
utveckling ofta andra olägenheter gällande, vilka mana till försiktighet. De
alltför stora, jämnåriga granåterväxterna bli, särskilt sedan de ingått i II
åldersklassen, ofta i hög grad utsatta för snötryck, isbrott och vindskador, och en
tätare fördelning av åldersklasserna, framkallad genom jämförelsevis små,
sinsemellan skilda hyggen, förmår i avsevärd grad minska om än ej alldeles avvända
faran för dessa kalamiteter.
Vid behandling av rena granskogar genom trakthuggning är det således av
stor vikt, att skogen indelas i små hyggestrakter, så att årshygget på varje ställe
ej överstiger o,5—o,7 hektar, varjämte bör undvikas att förlägga flera sådana
hyggen i följd upptill varandra. Noga bör iakttagas, att avverkningen föres
mot den riktning, från vilken stormskador kunna vara att förvänta. I starkt
kuperade marker, där man ofta ej kan bestämt angiva den farligaste
vindriktningen, böra de fingervisningar, vi i det föregående under kapitlet »allmänna
principer för avverkningens förande» (sid. 286) givit, kunna tjäna till ledning. I
allmänhet äro långsmala hyggen att föredraga framför de kvadratiska, vilket
framförallt gäller, då man önskar självsådd från närstående skogskant. I detta fall bör
hyggets bredd ej överstiga dubbla höjden av skogskanten. Visserligen kan
granfröet flyga vida längre, men ju större avståndet blir från skogskanten, dess
glesare och ofullständigare blir självsådden. Vid ett intensivare skogsbruk är
1 Exempelvis säger Prof. Martin i Tharander Forstl. Jahrbuch 1898 sid. 144: »Av preussiska,
sachsiska, bayerska och andra statsskogsförvaltningar anses smala kalhyggen med efterföljande
plantering såsom allmän regel för granbeståndens föryngring.» Detsamma är fallet i Danmark.
— 510 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
