Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 2. Gran (Picea abies syn. P. excelsa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell del.
i sin utveckling, vilket är liktydigt med avsevärda tillväxtförluster, eller att man
måste hålla de äldre åldersklasserna synnerligen glesa, vilket innebär ett
nedsättande av virkeskapitalet pr ytenheten (fig. 218). Visserligen blir i sistnämnda fall
massatillväxtprocenten å de medelålders stamklasserna periodvis relativt hög, men
detta motväges av den genom beskuggningen tillbakahållna tillväxten å de yngre
åldersklasserna, och markens produktionsförmåga kan säkerligen ej vara fullt
utnyttjad. Om man under sådana förhållanden tar hänsyn till de med blädningen
förknippade dryga förvaltnings- och utdrivningskostnaderna, ställer sig en
jämförelse med andra skogsbrukssätt ej oomtvistligt till blädningens förmån.
Trots dessa blädningsbrukets svagheter å de sämre markboniteterna måste
man erkänna, att många av våra granskogar, särskilt i de nordligare delarne av
landet, befinna sig i ett sådant tillstånd, att en blädningen närstående
»plockhuggning» där är det åtminstone för närvarande mest användbara
skogsbrukssättet. Detta är fallet å de genom hänsynslös dimensionsavverkning eller på
grund av svåra föryngringsvillkor starkt utglesnade granbestånden i det inre av
Norrland, liksom också inom skyddsskogarne mot fjällgränsen, där alla åtgärder
till framkallande av återväxt genom kultur äro i det närmaste utom räkningen,
och där man i första rummet måste lägga an på skogens bevarande utan
hänsyn till dess största möjliga produktion.
I den på senare tid för statsskogarne i Norrland föreskrivna timmer
blädningen med dess förhuggning, föryngringshuggning och efterhuggning har
man fått ett skogsbrukssätt, som har den obestridliga fördelen, att man kan rätta
huggningarne efter det i hög grad olikartade tillstånd, vari de norrländska
skogarne nu befinna sig. Men just genom denna frihet ställer det stora krav på
omdömet hos den, som skall tillämpa detsamma. Svårigheterna bliva givetvis
störst inom de områden, där på grund av dåliga utdrivningsmöjligheter smärre
virkessortiment icke kunna avsättas och således någon egentlig beståndsvård icke
kan förekomma. Här är man hänvisad att koncentrera huggningen på överårig
och oväxtlig skog samt sådan avverkningsbar skog, som hindrar återväxt att
uppkomma eller utveckla sig. Är det fråga om glesa, olikåldriga skogar, får
avverkningen ske i form av ett blädningsvis utplockande av träd hörande till
någon av dessa kategorier. Förekomma här och var mera slutna grupper av
äldre skog, böra de utglesnas, så att de mest tillväxtkraftiga och frödugliga
träden fä stå kvar. Värst torde vara att rätt behandla de äldre likåldriga
slutna granbestånd, som här och var möta. Ett försiktigt utplockande av dels
skadade träd dels gängliga och barrfattiga träd samt utvidgande av möjligen
förefintliga smäluckor torde i många fall här kunna tillrådas, men lika ofta torde
böra övervägas, om ej långsmala kalhyggen eller kanthyggen enligt Wagner’s
princip kunna upptagas. Om de noga förläggas med hänsyn till vindriktning m. m.
samt göras blott 25—30 meter breda men av stor längd, kan risken för
stormskador ej bli synnerligen stor, och möjligheterna till självsådd å hygget äro
ganska goda. Vid återkommande huggningar förläggas dessa företrädesvis till
läsidans skogskant, men samtidigt uttagas på motsatta sidan de träd, vilka
möjligen torkat efter första huggningen.
I de trakter av Norrland, där utdrivningsförhållandena äro sådana, att även
— 522 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
