Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 4. De viktigaste till Sverige införda barrträden - a. Lärkträd (Sl. Larix)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lärkträd.
4. De viktigaste till Sverige införda barrträden,
a. Lärkträd (SI. Larix).
Bland alla till vårt land införda främmande trädslag torde ingen art hava
bland skogsvännerna väckt så mycket intresse och så många förhoppningar
som lärkträdet, av vilken trädart den europeiska formen (Z. europed)
inplanterades redan i slutet av 1700-talet, i enstaka exemplar kanske tidigare. Först
100 år senare, eller på 1880-talet, fick den sibiriska lärken (Z. sibiricd) insteg i
vårt land, under det att en tredje art, den japanska lärken (Z. leptolepis) först
i allra senaste tider här och var funnit användning i våra skogsmarker.
Till det yttre skilja sig de två förstnämnda arterna ej väsentligt. L. europea har
röda ^blommor och de halvvuxna kottarnes fjäll strimmiga, under det att L. sibirica
har gulgröna ^blommor och håriga, men ej strimmiga kottfjäll, varjämte denna arts
barr äro något längre och tunnare, slå ut förr på våren men fällas tidigare på hösten
samt antaga före avfallet en mera guldgul färg än L. europeas. Stamformen är mera
utpräglat rak hos L. sibirica än hos L. europea, om än den sistnämnda å lämplig
ståndort kan utbilda en fullt rak och vacker stam. Ryssen Prof. Dobrovliansky
angiver exempelvis, att i bestånd av L. sibirica 80 °/0 av stammarne äro fullt raka, under
det att av L. europea blott 20 °/0 hava fullgod stamform; ett förhållande som dock
torde växla ansenligt å olika ståndorter. Den japanska lärken (Z. leptolepis) skiljes
från de båda andra arterna genom tunnare, något tillbakavikna kottfjäll, en mera
blå-aktig färg på barrklädnaden, framkallad genom ett par vita linier på undersidan av
barren, en mera rödgul färg å de yngre grenarne samt ett mera vittgående, tunnare
grensystem.
De här omnämnda trenne lärkträdsarternas utbredningsområden äro vitt
skilda. L. europea har sitt egentliga hemvist i Mellaneuropas alptrakter och i
Karpaterna, där den mest förekommer inom en gördel mellan 900—2,100 m.
höjd ö. h. Dess nordgräns ligger i Märisk-schlesiska låglandet, under det att
sydgränsen går genom Kroatien och södra Ungern. Sibiriska lärken har ett
mycket vidsträcktare utbredningsområde, i det att den såsom beståndsbildande
eller i blandning med gran, tall och cembratall finnes utbredd i nordöstra
Ryssland, Sibirien, Amurgebitet och sannolikt även i Kamtschatka.1 Den går här
högre upp på bergen än andra där förekommande trädslag, men bildar desslikes
inom tundraområdena trädgränsen mot norr. Båda arterna, men kanske
framförallt den europeiska, hava genom kultur fått en vidsträckt spridning och
återfinnas såsom beståndsbildande eller i blandning med andra trädslag snart sagt
överallt på den mellaneuropeiska kontinenten ävensom i Storbritannien, Danmark
och Skandinaviska halvön. Japanska lärken förekommer såsom namnet angiver
i Japan mellan 34 och 38 0 n. br., företrädesvis i bergstrakterna inom en gördel
mellan 1,700—2,400 m. ö. h. Vid ännu större höjd bildar den en dvärgform,
1 L. Beissner, Handbuch der Nadelholzkunde. Berlin 1909 sid. 318.
— 535 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
