Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 4. De viktigaste till Sverige införda barrträden - a. Lärkträd (Sl. Larix)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell del.
som benämnts L. leptolepis-Miirrayana. Japanska lärken har mångenstädes i
Europa införts såsom skogsträd, men såsom ovan nämndes hos oss endast i
ringa utsträckning, varför vi i den blivande framställningen blott hålla oss till
de båda andra arterna.
Trots de vitt skilda utbredningsområdena visa dessa mänga gemensamma
drag. Var inom sitt utbredningsområde framtränga de till den yttersta
trädgränsen och ådagalägga därigenom stor härdighet mot köld. Till och med de
just utslående barrknippena kunna fördraga en köld av — 5 0 C. utan att taga
skada.1 Då skotten börjat sträcka sig, äro dessa mera ömtåliga och förstöras
dä någon gång genom senfroster i juni, liksom också genom höstfroster, som
inträffa innan skotten ännu hunnit tillräcklig utbildning. De sistnämnda
fenomenen hava sin förklaring genom de klimatiska förhållandena å de respektive
naturliga ståndorterna, där en kort vår, tämligen hög temperatur under en kort
vegetationstid samt en lång och bister vinter äro rådande. I vårt klimat äro
emellertid frostskador å lärkträden relativt sällsynta. I det hela visar det
sibiriska lärkträdet i jämförelse med det europeiska en högre härdighetsgrad
och större motståndsförmåga mot yttre ogynnsamma inflytelser samt låter därför
vida lättare förflytta sig till klimatzoner, som i hög grad avvika från dess
egentliga.2 Denna erfarenhet har man åtminstone i vårt land, där det sibiriska
lärkträdet hittills visat en avgjort bättre växtform och bättre utveckling i allmänhet
än det europeiska. Denna anpassningsförmåga har dock sina gränser, och det
är ganska naturligt att ett trädslag, som förflyttas från ett utpräglat nordiskt
kontinentalklimat eller ett bergsklimat till områden med mera maritimt klimat
t. ex. sådant, som råder i södra Sveriges kusttrakter, skall därav påverkas. Båda
arterna hava därför inom sistnämnda områden, liksom också i Danmark och
tyska låglandet, mångenstädes gäckat de på dem ställda förhoppningarna, och
detta framförallt där de införts ä marker, som ej varit i ena eller andra
avseendet för trädslaget lämpliga.
Med hänsyn till jordmånens beskaffenhet synes lärkträdet vara ganska
nyckfullt. Det sätter stort värde på en djup och lucker, på mineraliska
näringsämnen, särskilt kalk och magnesia, rik jordmån och når där, om läget i övrigt
är passande, sin bästa utveckling. Nästan överallt i utlandet, där man har
längre tids erfarenhet om trädslagets fordringar, anses det som i det stora hela
fordrande och ställes i detta hänseende ungefär mitt emellan granen och
silvergranen. Men ej sällan överraskas man av att finna lärkträdet gå väl till även
å marker med helt medelmåttig näringshalt. Så har här och var varit fallet i
vårt land, och Tiberg föreslår t. o. m. på grund av sådana iakttagelser att införa
lärken på markboniteter, som äro för svaga för att tallen där skall lämna
nöjaktig produktion. Visserligen har det visat sig, att halten av askbeståndsdelar
i lärkens barr kan vara starkt växlande i olika höjdlägen och därmed även
trädets krav på näringssalter i jorden,3 men införande av lärk å dåliga tallmar-
1 H. Ma yr, Waldbau, sid. 158.
2 E. Hemberg, Sibiriska lärkträdet, Tidskr. f. skogshushålln. 1899 sid. 87.
3 Se härom Weber, Allgem. Först- und Jagdw. 1873 s. 367.
— 536 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
