Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 4. De viktigaste till Sverige införda barrträden - b. Ädelgranar (Sl. Abies) - 2. Övriga ädelgranar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ädelgranar.
ofta ända ned till marken ansatta grenar och tät, mörkgrön, glänsande barrklädnad.
Barren äro c:a 30 mm. långa, på kraftiga skott tvåsidigt anordnade i dubbla rader.
Kottarne äro äggrunda — valsformiga, ända till 15 cm. långa. Fröna trekantiga, c:a
10 mm. långa. Vikten av 1,000 korn 52—79 gr. Grobarheten 10—56 «/„. Fröet
kostar i handeln 2—3 kr. pr kilo. A gynnsamma ståndorter kan arten i sitt hemland
nå ända till 56 meters höjd, men vanligen 25—30 meter. I sina beståndsegenskaper
står hon den europeiska silvergranen nära, men växer i ungdomen långsammare. På
grund av sen knoppsprickning anses hon mindre utsatt för vårfroster än sagda art.
Detta har dock knappast visat sig vara förhållandet i vårt land, där hon tvärtom i
plantskolorna ofta dödats av senfroster på våren. Hon’ äger stor förmåga att fördraga
beskuggning och skulle av denna grund kunna lämpa sig för underkultur t. ex. i
ekskog eller i hagmarker, som skola utläggas till skog, men då virket är sämre än
pectinatas och trädslaget växer långsammare än den sistnämnda, torde knappast något
tala för att giva henne större rum i våra skogsmarker, än vad estetiska hänsyn kunna
betinga.
Abies sibirica, sibirisk silvergran, är tämligen lätt igenkännlig från flertalet andra
Abies-arter genom sina tunna och smala, 15—27 mm. långa barr samt sin spetsigt
pyra-midformiga kronbildning (fig. 234). Kottarne äro tämligen små, 6—8 cm. långa.
Fröna äro omvänt äggrunda, kantiga, 6—7 mm. långa med en c:a 10 mm.
lång, purpurröd vinge. Vikten av 1,000 frökorn 8,7—15,4 gr. Grobarheten 17—56
Fröet är vanligen svårt att få köpa, då tillgången är mycket växlande, men kostar då
det finnes i handeln 3—4 kr. pr kilo. A. Sibirica är en högnordisk art, som har
sitt naturliga utbredningsområde inom nordöstra Ryssland, Sibirien, Kamtjatka och
Mongoliet. Inom Altaibergen bildar hon på en höjd av 650—1,300 meter stora
skogar. Nordenskiöld omnämner i »Vegas färd kring Asien» huruledes detta trädslag
vid floden Jenisej och österut långt norr om polcirkeln förekommer i resliga exemplar
jämte cembratall, lärkträd och gran (.Picea obovata). Enligt andra uppgifter når
trädet en höjd av 30—40 meter. Från klimatisk synpunkt synes således inga hinder
kunna möta för trädslagets trevnad i även nordliga delar av vårt land. De försök,
som gjorts med uppdragande av denna trädart i våra södra och mellersta landskap,
hava emellertid visat riktigheten av den ofta gjorda iakttagelsen, att trädslag, som från
en kallare växtzon överflyttas till en varmare, äro starkt utsatta för att drabbas av
vårfroster, emedan de börja vegetera vid en lägre temperatur och således utslå sina
skott tidigt på våren.
I Skogsinstitutets plantskola vid Bjurfors hava sålunda flere väl uppkomna sådder
av A. sibirica dödats av senfroster på våren. Trädslaget visar även sin nordliga
härstamning genom att växa mycket långsamt under de första åren. De bästa
exemplaren av de på luckor i äldre barrblandskog å Bjurfors kronopark utsatta, nu
12-åriga plantorna visa en höjd av omkring 2,6 meter. De sista årsskotten hava dock
nått en medellängd av omkr. 40 cm. År 1902 såddes å kronoparken Simsjölandet
i Åsele lappmark en del frö av denna art jämte Pinus cembra och P. sylvestris.
Enligt vederbörande kronojägares uppgift äro plantorna av sibirica nu (1912) blott
omkring 25 cm. höga, vilket emellertid tillskrives att de utsatts på ett syrligt läge.
De hava dock ej lidit av frost eller insektangrepp. Beträffande sistnämnda påverkan
kan förtjäna omnämnas, att de å Bjurfors utsatta plantorna angripits av snytbaggar
och liksom A. pectinata, även av barklöss, vilka sugit årsskotten. Ehuru dessa
angrepp torde vara menligare för sibirica än för pectinata på grund av den
förstnämndas vida tunnare skott, hava de dock ej vållat påtaglig ödeläggelse. Av .försöken vid
Bjurfors har i övrigt framgått, att sibirica ej har fullt samma förmåga att fördraga
beskuggning som pectinata. På åtskilliga orter i våra sydligare landskap finnas enstaka
exemplar eller grupper av denna art, vilka, sedan det kritiska ungdomsstadiet
övervunnits, visat både jämn och god tillväxt samt full härdighet. I parken vid Skogsinstitutet i
— 563 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
