Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 4. De viktigaste till Sverige införda barrträden - b. Ädelgranar (Sl. Abies) - 2. Övriga ädelgranar - c. Granarter (Sl. Picea och Pseudotsuga)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell del.
Stockholm funnos t. ex. flere vackra exemplar av omkr. 30 års ålder, men andra hade
redan torkat i’toppen av obekant anledning.
Huruvida trädslaget kan vara värt att i våra skogar uppdragas i större mängd,
torde med stöd av de hittills vunna erfarenheterna ej bestämt kunna avgöras.
Det vill dock synas, som om trädslaget i de nordligare delarne av landet och i
vårfrostfria höjdlägen skulle kunna försvara sin plats gruppvis inblandad bland våra
inhemska barrträd. En antydan härom giva de omkr. 20-åriga, 6 à 6,3 m. höga ex.,
som finnas vid Furulid i Orsa.
c. Gran arter (si. Picea och Pseudotsuga).
Av samarterna till vår vanliga gran har vitgranen (Picea alba) varit den, som
först införts till våra landamären. Hon härstammar från östra Amerika, där hon
finnes utbredd mellan 40 0—70 0 n. b. Hon anses såsom ett bland Kanadas viktigaste
trädslag och finner där användning till såväl byggnadsvirke som pappersfabrikation.
A goda ståndorter kan hon där nå en- höjd av intill 50 m., men den vanliga höjden
är icke på långt när så stor. Veden är något hårdare, segare och varaktigare än
vanliga rödgranens. Den egenskap, som gör detta trädslag förtjänt av uppmärksamhet
hos oss, är dess förnöjsamhet med hänsyn till jordmån och läge. Vitgranen kan
nämligen växa på näringsfattigare och framförallt torrare men även syrligare jordmån än
vanliga granen. Hon har stor motståndskraft mot blåst och vinterköld, hemsökes mera
sällan av vårfrost och lider ej i samma grad som rödgranen av de rotboende
svamparne Armillaria mellea och Polyporus radiciperda. Till läbälten i karga och
vind-exponerade lägen lämpar sig därför vitgranen synnerligen väl och hon har, där hon i
vårt land fått denna användning, fullt motsvarat förväntningarna (fig. 235).
Däremot försvarar vitgranen icke sin plats å marker, där våra inhemska trädslag
nå nöjaktig tillväxt. Om hon än i början kan hålla jämna steg med vanliga rödgranen,
så blir hon dock snart efter och sackar tillbaka i tillväxt redan vid 30 års ålder.
Säkerligen förmår hon icke att i vårt land uppväxa till några grövre dimensioner.
Dessutom är stamformen rätt ofta något krokig och starkt avsmalnande samt virket
merendels kvistigt. På sina ställen har hon visat sig lida starkt av snötryck. Sin
mesta användning torde virket få till stängselstolpar och bränsle.
I södra delarna av landet har vitgranen visat sig sätta kott tidigt och rikligt. De
omkr. 4 cm. långa, med tunna avrundade kottfjäll försedda kottarna öppna sig ofta
redan tidigt på hösten, vilket bör ihågkommas om frö skall insamlas. Fröna äro mindre
än vanliga granens. Tusenkornvikten 2—3,8 gr. På 1 kilo gå omkr. 300,000—
450,000 korn. Priset i handeln är vanligen omkr. 9 kr. pr kilo. Vid sådd i
plantskola böra de små plantorna på allt sätt skyddas mot uppfrysning. Kulturen sker
vanligen genom plantering i likhet med vanlig gran.
Sitkagranen {Picea sitkaensis) är en västamerikansk art, som fått sitt namn av
staden Sitka i Alaska. Hennes utbredning i norr och söder är ej på långt när så
stor som vitgranens, i det att hon håller sig mellan 57° o. 40° n. b. I sitt
hemlands bergstrakter kan hon visserligen gå högt upp på bergen, ända till 2,100 m.,
men föredrager de mera lågliggande, fuktiga havs- och flodstränderna, där hon
bildat-mäktiga skogar och kan nå en höjd av 60—80 m. med en diameter av ända till 3 m.
Virket anses särdeles gott, fullt jämförligt med vanliga granens, men är till färgen
något mörkare och har något mindre spec. vikt (o,43). Hennes styva, stickande barr
göra henne mindre utsatt för att bitas av vilt eller beteskreatur. I norra och västra
Tyskland har hon enligt där gjorda omfattande försök visat åtskilliga företräden framför
— 564 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
