Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 4. De viktigaste till Sverige införda barrträden - c. Granarter (Sl. Picea och Pseudotsuga)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell del.
skuggningen får emellertid ej vara för stark, och skärmbeståndet måste småningom
utglesnas, emedan sitkagranen är mer ljusbehövande än vanliga granen. Att hon i
vårt land kan växa snabbt, framgår därav, att i Alnarps park utsatta exemplar vid 25
år nått en höjd av 9 m. Att döma av de hittills i vårt land gjorda försök, som
kommit till vår kännedom, torde emellertid sitkagranen endast i sydligaste Sveriges
kusttrakter kunna förväntas hava framgång såsom skogsträd, men då hon där, särskilt
i viltrika områden, har många förutsättningar framför vår vanliga gran att bliva till
värde i skogen, borde ytterligare försök med henne göras. Fröet är mycket
små-kornigt, med en r,ooo-kornvikt av blott 1,6—2,9 gr. och kostar i handeln vanligen
omkr. 30 kr. pr kilo. Grobarheten är ofta stor, mellan 48—83 «/0.
Bland Picea-arterna må i korthet även omnämnas P. pungens och P.
Engelman-nii, vilka i likhet med sitkagranen ha styva, stickande barr och liksom denna
härstamma från västra Amerika, där de hava sin huvudsakliga utbredning i Klippiga
bergen. De båda arterna stå varandra mycket nära och förblandas därför ofta. P.
Engelmannii har dock något mjukare och kortare, mera åtliggande barr samt mindre
kottar och frön än P. pungens. Fröets r ,ooo-kornvikt är av den förstnämnda arten
omkring 3,5, av den sistnämnda 4,2 gr. Priset för fröet håller sig mellan 30—35 kr.
Grobarheten går stundom upp till 95—98 «/0. Båda utbilda i sitt hemland stora,
kraftiga träd av 40—50 m. höjd och stor grovlek, men deras anspråk på ståndorten äro
något olika, i det att Engelmannii behöver god, frisk jordmån i högt läge, under det
att pungens med förkärlek utväljer fuktiga, t. o. m. mossartade jordmåner längs
sjöstränder och floder. Hos oss hava de silverblå formerna av de båda arterna under
senare tid fått stor användning såsom prydnadsträd, i skogen hava de däremot endast
mera undantagsvis utplanterats. Båda arterna, men särskilt pungens, hava visat sig
fullt härdiga även i ganska exponerade lägen. De växa i ungdomsåren långsamt, men
hava en kraftig stambyggnad, r 5-åriga exemplar av pungens å Bjurfors kronopark ha
en medelhöjd av omkring 3,5 m., sista årsskottets längd omkring 55 cm. Ett par för
omkring 1 o år sedan där utförda odlingar av båda arterna i mossartade öppna och
frost-länta lägen hava hitintills hållit sig vid liv men visat ringa utveckling. Vid de
preussiska försöken har pungens visat sig icke allenast vara synnerligen frosthärdig utan
även kunna gå till å så vattensjuka marker, att vanlig gran eller sitkagran ej kunnat
där uthärda. I södra Sveriges moss- eller kärrartade marker, i synnerhet där man
önskar ett mot bett av vilt och beteskreatur motståndskraftigt trädslag, kan pungens
förtjäna att ihågkommas. Engelmannii torde på grund av sina högre anspråk på
jordmån och långsammare växt knappast kunna förordas till utplantering i våra
skogar.
Douglasgranen (Pseudotsuga Douglasii) är liksom de närmast förut omnämnda
Picea-arterna ett västamerikanskt träd med vidsträckt utbredning mellan omkring 52 0
—43 0 n. b. Hon förekommer såväl vid kusterna som på bergen inuti landet, där
hon växer till en höjd av 2,000—2,600 m. över havet. Hon varierar rätt mycket
med hänsyn till såväl morfologiska egenskaper som krav på ståndort. Man plägar
särskilja en kustform (Pseudots. mucronata), som når sin kraftigaste utveckling i Oregon
och vanligen kallas grön Douglasia, samt en bergform {Pseudots. Dougl.-glauca), som
företrädesvis förekommer i Colorado och vanligen benämnes blå Douglasia, på grund
av barrens vackert blåaktiga färg. Färgen är dock intet säkert skiljemärke, ty även
den gröna Oregonformen uppträder ej sällan i blåaktig barrskrud. För oss mera
viktiga kännetecken mellan de båda varieteterna äro, att Oregonformen är ytterst
snabbväxande men känslig för höst- och vinterfroster, under det att Coloradoformen,
som i övrigt har styvare, i ungdomsåren mera uppåtriktade grenar och något kortare
barr, växer långsamt men är mera motståndskraftig mot frost. Oregonformen kan
i sitt hemland nå häpnadsväckande dimensioner, i det att träd påträffats, som nått
— 566 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
