Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 5. Ek (Quercus pedunculata och Qu. sessiliflora)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPECIELL DEL.
kronor. Så har t. ex. skett å Visingsö ekplanteringar med en gång
underplan-terad gran (fig. 254). För en tid kan denna åtgärd medföra åsyftad verkan,
men nya toppar torde småningom utväxa och nödvändiggöra förnyad toppning.
I många fall torde det vara ändamålsenligare att efter hand uttaga de individer
i underbeståndet, vilka hota att trycka ekarnes kronor. Då underbeståndet
härigenom till slut blir alltför utglesnat, får man försöka att genom ny
plantering i mån av behov ersätta vakanserna.
Ekskogens föryngring sker i utlandet i de flesta fall genom kultur. För
våra förhållanden torde dock naturlig föryngring vara att föredraga å alla orter,
där rika ollonår emellanåt inträffa och där marken har kunnat bibehållas i gott
skick till omloppstidens slut. Visserligen torde man ej därvid kunna förvänta
så jämna återväxter, men förefintliga luckor kunna utfyllas med andra lämpliga
trädslag och således från början utbildas ett biandbestånd, som erbjuder många
fördelar. Vi varken hava eller kunna förvänta att i vårt land få större
sammanhängande rena ekbestånd, och föryngringen kommer därför att i regel
omfatta endast jämförelsevis små ytor, som ej kunna vålla större svårigheter att
få klädda med ekåterväxt på naturlig väg.
Ehuru erfarenheten om, huru man härvid lämpligast bör gå till väga, är i
vårt land ganska ringa, synes oss dock följande förfaringssätt kunna tillämpas,
under förutsättning att ekskogen varit underkastad( de i det föregående
skildrade beståndsvårdshuggningarna, sä att stamantalet vid omloppstidens slut
reducerats till omkr. 300 stammar pr hektar:
Då man vid undersökning på eftersommaren finner, att en rikare
ollonskörd kan vara att förvänta under hösten, avlägsnas större delen av underväxten
å föryngringsytan med iakttagande av att, om underväxten utgöres av lövbuskar
med stark skottutslagningsförmåga, en eller annan stam kvarlämnas å roten
såsom »saftsugare». Det utfallande riset och veden hopföres i högar, som helst
uppläggas å möjligen förefintliga luckor i beståndet eller vid genom detta
löpande vägar. Sedan ollonfallet på hösten ägt rum, nedkrattas ollonen fläckvis
med hacka eller, därest körredskap låter sig använda, med Ijäderharv eller den
finska svedjeplogen. Under vintern avverkas de ekar, som ej anses behövliga
såsom skydd eller för ytterligare påfyllnad av självsådden under ett kommande
fröår. De kvarlämnade ekarne kunna stå tämligen glest, d. v. s. så att 7—8
meters mellanrum finnes mellan kronorna.
Under de närmaste åren tillses noga, att icke rot- eller stubbskott från den
förutvarande underväxten får utveckla sig så starkt, att ekplantorna alltför hårt
beskuggas eller tryckas, varjämte fröträdsbeståndet småningom utglesnas tills
de sista resterna därav efter 10—12 år kunna avlägsnas.
Att ekskogen skulle kunna föryngras genom luckhuggning är ganska
sannolikt, om blott tillräcklig uppmärksamhet ägnas åt huggningarnas inläggande i
rätt tid. Ekplantan har, såsom förut påpekats, en ganska stor förmåga att
fördraga beskuggning, och hänsynen till plantornas ljusbehov behöver således ej
föranleda till upptagande av så stora föryngringsluckor, att de allmänna
principerna för ifrågavarande föryngringsmetod frångås. Särskilt i skogar, där eken
— 614 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
