Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 12. Björkar (Sl. Betula)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRK.
sådant fall uthuggas snarast möjligt de mest överskärmande, storkroniga
björkarne, varjämte alltför tätt stående grupper av björkar utglesnas genom de
sämsta trädens uttagande, så att barrträden få erforderligt ljus. Allteftersom de
sistnämnda växa upp i björkarne och av dessa hindras i sin vidare utveckling,
utgallras björken, så att till sist endast kvarstå de vackraste stammarne,
lämpliga till försågning.
Undantagsvis ser man, att björken kan självså och utveckla sig under skärmet
av-äldre, något utglesnad tallskog (se fig. 175). Ett dylikt fall iakttogs under
Skogsinstitutets studieresa 1913 å Sperlingsholm i Halland, och man hade där för avsikt
att småningom utglesna tallen för att låta björken avlösa densamma. Detta på grund
av tallens mindre goda kvalité och de bättre avsättningsförhållandena för björken.
Dessa råd beträffande björkblandskogens behandling gälla närmast södra
och mellersta delarne av landet, där björken har stor användning inom
lanthushållningen och även lätt kan finna avsättning. I de stora norrländska
skogsvidderna kunna de väl knappast ännu finna tillämpning. Här får striden mellan
de olika trädslagen väl tills vidare utkämpas med naturens egna hjälpmedel, och
torde barrskogen i regel utgå därur såsom segrare med vackrare stamform och
bättre föryngringsvillkor, än om björken ej funnits. Skulle det emellertid visa
sig, att björken hotar att alldeles förkväva den invandrande barrskogen, bör man,
även om björken ej kan tillgodogöras, genom nedfällning eller ringbarkning av
de skadligaste träden söka skaffa barrträdsplantorna utvecklingsmöjligheter. I
annat fall kunna avsevärda tillväxtförluster uppstå.
De övriga skogsträd, med vilka björken i våra marker bildar naturliga
biandbestånd, äro företrädesvis al och asp. Tillsammans med klibbalen
uppträder björken mest å fuktiga terränger, såsom vid stränder av sjöar och
vattendrag, i kärr och mosslaggar m. fl. dylika lokaler. De båda trädslagen tyckas
ganska nära överensstämma med varandra i ljusbehov och tillväxthastighet,
varför dessa biandbestånd i regel äro tämligen likformiga. I den rationellt
skötta skogen är denna beståndstyp av underordnad betydelse, men förtjänar
dock uppmärksamhet, emedan den förekommer å områden, som merendels äro
av impedimentartad natur och således pä detta sätt kunna utnyttjas. Lämpligast
torde dessa biandbestånd kunna behandlas enligt principerna för
lågskogsskötsel.
Med aspen och gràalen bildar björken biandbestånd å mera höglänta
marker, dock även i fuktiga lider och dalgångar, kanske mest å terränger, där förut
befintlig barrskog skövlats. Såsom övergångsformer kunna dylika bestånd
mångenstädes spela en roll, t. ex. då det gäller att införa ordnad skogsskötsel
å förut vanvårdade marker. Behandlingen bör då avpassas med det mål för
ögonen, att uppkomsten av barrskog såsom underbestånd befrämjas. Beståndet
rensas först och främst från torkande, innanruttna och missformade individ,
varjämte tättstående trädgrupper genomgallras. I vanliga fall infinner sig i dessa
biandbestånd, liksom i de under liknande förhållanden uppkomna rena
björkbestånden, barrskog på naturlig väg, och utglesnas då överbeståndet i den mån
barrträdsplantorna behöva ökat ljus. I södra delarne av landet kan underplan-
— 691 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
