Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 12. Björkar (Sl. Betula) - 13. Alar (Sl. Alnus) - a. Klibbal (Alnus glutinosa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPECIELL DEL.
tering av bok eller silvergran med fördel ske. Overbeståndets utglesning bör
då en tid framåt ske med försiktighet, så att icke de efter avverkningen
utslående stubb- eller rotskotten kunna alltför starkt utveckla sig och hota de införda
trädslagen. En sådan fara föreligger vid hastig och stark utglesning av
överbeståndet.
Våra naturliga björkbestånd kunna sålunda utnyttjas såsom skärm vid
införande av mera värdefulla eller ömtåliga trädslag. I utlandet användes också
i ganska stor utsträckning björken vid uppdragande av dylika trädslag å
frost-länta eller exponerade lägen. Björken lämpar sig synnerligen väl för dylik
förkultur. Den är förnöjsam med avseende å jordmånsförhållande, oöm gent
emot klimatiska inflytelser och skänker en mild beskuggning, som tillåter även
ganska svagt skuggfördragande trädslag att trivas därunder. Inom kulturskogen
kan den på detta sätt få stor betydelse och bilda ett led i de mest skiftande
beståndsblandningar.
13. Alar (SL Alnus).
a. Klibbal {Alnus glutinosa).
Utbredning och biologi.
Klibbalen förekommer i större delen av Europa huvudsakligen mellan 40—
62 breddgraden samt dessutom även i norra Afrika och i Sibirien. Till vårt
land har hon invandrat söderifrån och har därför hos oss en övervägande sydlig
utbredning, under det att hennes släkting gråalen (Alnus incana), som invandrat
österifrån, avlöser densamma norrut. Klibbalens nordgräns såsom
beståndsbildande går i vårt land genom mellersta Värmland, södra Dalarne och
Gästrikland, men i mindre grupper eller i enstaka exemplar förekommer den längs
Bottniska vikens stränder och i älvdalarne ett stycke in i landet ända upp till
Piteå. Inom sitt sydliga utbredningsområde kan klibbalen gå ganska högt upp
på bergen. I Pyreneerna finnes hon upp till 1,500 m. ö. h., i Schweizeralperna
till 1,300 m., i Karpaterna till 1,100 m., i Böhmen till 800 m., i Harz till 500
m.1 I vårt land torde hon ingenstädes nå högre än 300 m. ö. h.
Av klibbalens ganska stora utbredningsområde framgår, att hon ej har
synnerligen utpräglade fordringar på klimatets beskaffenhet. Hennes krav på värme
äro ganska medelmåttiga, och tack vare sin starka reproduktionsförmåga lider
hon ej särdeles mycket av nattfroster eller exposition för vindar. Av isbark
och hagelslag skadas hon någon gång, men endast undantagsvis i någon större
utsträckning. Beträffande hennes krav på luftfuktighet äro meningarne delade.
Gayer, HESS, m. fl. tyska författare tillskriva henne stora fordringar i detta
hänseende, Hauch och Oppermann2 uppgiva däremot, att torr luft och ringa
1 Hess, Holzarten sid. 107.
2 Haandbogen sid. 361.
— 692 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
