Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 13. Alar (Sl. Alnus) - b. Gråal (Alnus incana) - 14. Asp och popplar (Sl. Populus) - a. Asp (Populus tremula)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPECIELL DEL.
kommande gråalbestånd lätt överföras till bestånd av värdefullare trädslag, i det att
gråalen vid 15—20 års ålder utglesnas och underplantering sker med något för
ståndorten lämpligt skuggfördragande trädslag. Det utfallande virket kan alltid användas
till husbehovsbränsle eller kolning. Sker glesställningen i början försiktigt, dö de
framkommande stubbskotten snart av brist på ljus, och faran för att de skola
förkväva de utsatta plantorna är då icke överhängande. Såsom förkultur å gamla
brän-nor, å exponerade ljunghedar och å flygsandsfält torde gråalen många gånger vara
ett trädslag att tänka på. Exempelvis kan nämnas, att vid ett av
Skogsförsöksanstaltens kulturförsök med flera olika trädslag å en starkt exponerad ljunghed å Wallåsens
kronopark i Halland med högt och torrt läge, besökt av författaren 1910, var gråalen
det enda av trädslagen, som företedde normal växt, och den hade ilat långt före de
övriga. I dessa virkesfattiga och på gamla förödda kalmarker överflödande nejder
torde ett så förnöjsamt, markförbättrande och snabbväxande trädslag som gråalen
hava en mission att fylla såsom föregångare till en värdefullare trädgeneration. Likaså
kan gråalen vara lämplig att införa å sterila, klapperströdda »gallstränder», som ofta
nog uppstå efter sjösänkningar, och där varken klibbalen eller björken finna trevnad.
Hon bör där behandlas såsom lågskog. De för kultur å dylika platser erforderliga
plantorna uppdragas liksom klibbalens men behöva ej samma fuktighet i plantsängen.
14. Asp och popplar (SI. Populus).
a. Asp (Populus tremula).
Aspen är den enda i vårt land vildväxande arten av det ganska artrika
poppelsläktet. Hon förekommer över hela landet frän södra Skåne ända upp i
fjälltrakternas björkregion. Även i övriga Europa uppträder hon allmänt utom
i Italiens och södra Frankrikes slättland. Sin bästa utveckling synes hon nå i
Mellaneuropas lågländer, framförallt de mera östligt belägna. Inom sitt sydligare
utbredningsområde går hon ganska högt upp på bergen t. ex. i bayerska alperna
ända upp till 1,360 m. ö. h., i Tyrolen till 1,300 m., i Riesengebirge till 1,250 m.,
i Skandinavien, såsom ovan antytts, ända upp i björkregionen. I klimatiskt
hänseende visar hon således stor anpassningsförmåga och härdighet. Visserligen
avsvedas ej sällan de tidigt utslående löven av senfroster på våren, men pä
grund av sin starka reproduktionsförmåga tyckes trädet ej lida synnerligen
mycket av denna påverkan. Till följd av sina snett uppåtriktade, tämligen styva
grenar skadan aspen endast undantagsvis av snö- eller isbrott, och mot stormar
är det friska trädet synnerligen motståndskraftigt. I vindlägen utveckla
asp-bestånden ett tätt sammangyttrat krontak.
På jordmånens beskaffenhet är aspen ej nogräknad och hon kan draga sig
fram på snart sagt all slags mark, undantagande kanske på de allra torraste
platserna. Men för att nä fullgod utveckling och lämna trygghet för ett
tillfredsställande ekonomiskt utbyte kräver hon en näringskraftig och frisk jordmän.
Bäst trives hon på mullrika. fuktiga lokaler, där mineraljorden är någorlunda
kalkrik. Våra vackraste aspdungar finner man således längs sluttningarna av
bäckdälder och mot sjöstränder samt i övrigt å näringsrika marker med tämligen
— 706 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
