Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trokeer i olika rimflätningar. I inledningen till sin sista dikt till
Ulrika Eleonora begagnade hon dock fria jamber i fransk stil —
tydligen ett medgifvande åt den nya smakriktningen.
Fru Brenners förnämsta betydelse ligger således i en nitisk
och äfven lycklig sträfvan efter den korrekthet — i uttryckssätt
likaväl som i tankegång — hvartill hela lidehvarfvet syftade och
måste syfta: »Wis mig när jag sielfswåld drifwit eller skrifvit någon
rad, som war för frit utbrister hon också år 1720. Det var denna
»rätthet och behaglighet i tankar», som Sahlstedt så mycket
beundrade hos fru Brenner. Ännu Lidén och Giörwell satte henne
mycket högt. Hon förstod, såsom Sahlstedt påpekar, »at göra rätt bruk
äfven af sämre saker». För detta, att i vers kläda äfven »nedriga»
ämnen, hvilket samtiden beundrade, gör emellertid skaldinnan i sin
»Kurtze Lebensbeschreibung» ett slags ursäkt hänvisande på sina
husliga plikter, under hvilkas skötande hon fortsatt sitt »Meditiren».
Detta »Meditiren», denna reflekterande poesi skattade samtiden högt
och märkte sällan plattheterna. Äfven eftervärlden måste hos fru
Brenner erkänna tankeredan och den lugna värdigheten i tonen, en
— måhända något matronlik — »grandezza».
Fru Brenner misstog sig säkerligen icke i sin förmodan att
hennes diktning verkade sporrande och befordrande på vår poesi,
särskildt hvad bemödandet om formens rykt och ans beträffar.
Det torrt moraliserande manéret i vår tillfällighetsdiktning,
liksom i vår religiösa poesi, erhöll i henne åter ett stöd och ett
er-kändt mönster.
Alldeles samma poetiska områden som fru Brenner och
samma poetiska läggning, om än förenad med mindre begåfning, ägde
Johan Possieth, den ofvan omtalade hofpredikanten, hvilken på sin tid
var mycket bekant såsom skald, men af eftervärlden blifvit alldeles
bortglömd — för öfrigt med vida mindre skäl än åtskillige
obetydliga poeter, som Hanselli i sin Samling räddat från glömskan.
I flera under 1700-talets första decennier utkommande arbeten läsas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
