Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var eljes icke lätt att förstå sig på Maria,
tänkte fru Friman. Ståtlig var hon med sina mörka
ögon, sitt svarta hår och sin sammetslena, matta hy.
Men när hon spände de stora ögonen i den hon talade
med, kunde man bli nästan hemsk till mods. Och
ett uppbrusande lynne hade hon — men det hade
väl alla från Österbotten. — Eljes var hon tystlåten
och förbehållsam och talade aldrig om sig själf, ehuru
det nog kunnat vara intressant att veta något om
hennes tidigare lefnadsöden. Allt hvad fru Friman
visste om dem hade hon fått höra genom att fråga
Rosa. Endast när Maria talade om sitt arbete, blef
hon som förvandlad: hela ansiktet lystes upp liksom
af en inre eld, de mörka ögonen riktigt strålade.
. . Hvad märkvärdigt det nu egentligen var med
hennes arbete, kunde fru Friman inte fatta. Det var
väl inte förmer än hvilket annat arbete som helst?
Och när Maria kom hem från sina lektioner, satt hon
och läste till långt inpå nätterna — ingen af de
andra brände så mycket petroleum i lampan som hon.
Nu blefvo rösterna därinne riktigt högljudda.
Nå, jaså, herrarna Greander och Woller hade
igen kommit i dispyt. Det skedde för öfrigt mest
alla dagar nu för tiden.
Den lilla sirliga, bleka herr Woller, som eljes
alltid uppträdde så regelrätt och reserverad, stod
där eldröd i ansiktet. — Nu svarade Greander
något, och den utmanande stämman tycktes
yttermera reta upp rivalen. Ty det såg väl hvar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
