Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
all den tunga skammen föll bort. Jag lofvade
Gud inom mig att inte svika hans tro på mig.
— Stackars barn!
— Han kysste mig också så häftigt, och så
gick han, men jag knappt märkte det. Ack, Helga,
ingen hade kysst mig förr! Det är svindlande.
— Hm. Han kom väl igen?
— Ja, så ofta han kunde, det var lyckliga
timmar. Han tyckte det var så roligt att höra mig
tala, han älskar min röst. Jag hade aldrig trott
att han kunde vara så rar och gossaktig och så
känslig och god allra innerst som han är. Och
han sade att han fann så mycket nytt hos mig för
hvar gång och att han älskade mig mer och mer.
Och så en dag–
Här svek rösten, och endast med stor svårighet
fick Helga fram historien om upptäckten och den
därpå följande kraschen, med uppsägning och
af-flyttning, bannor och böner, tårar och gräl.
— Du kan väl förstå, Helga, att när jag inte
hörde af honom på två veckor, så var jag tvungen
att skrifva till honom, jag kunde ju inte veta hvad
han gjort sig i sin förtviflan. Vi träffades på
Djurgården en kväll, men då var han så sårad,
det kan man för resten inte undra på, eller hur?
Han hade hyrt en ny dublett, och han ville jag
skulle gå med upp till honom, men det vågade jag
inte, för mamma höll alltid reda på hur länge
jag var ute. Det sade jag honom, och då blef
han ännu ondare på mig, och sade: adjö, fröken.
— Och då gick du med<?
— Ja, sade Brita.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
