Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
Han fortfor: medan jag är förlamad af lifvets
irrationalism, som gör allt arbete så hopplöst, och
vaktar på min sista timme med klockan i hand,
så går du fram med lätta steg mot de blå bergen.
Hittills har alla försök att nå dem misslyckats, men
du tviflar icke ett ögonblick på att du skall
nå dem.
— Du misstar dig, svarade Helga, jag är
tvärtom fullkomligt öfvertygad om att jag aldrig skall
nå dem.
— Nej, det är sant, men »de som kommer efter»,
det är sak samma.
Helga kände sig alltmera osäker, det var en
skiftning i hans sätt mot henne, som hon icke
kände igen, icke ens från deras gamla vänskaps
tid. Det låg väl mera i ton än i ord, och det
fanns endast ett sätt att tyda den. Hon visste icke
hvad hon skulle ta för ställning till denna
beundran, och hon bytte om ämne, ehuru icke utan
afsaknad.
— Hvad säger du om din fru? frågade hon.
Hans min föll genast, och han svarade helt
kort något om att hon var sig så olik. Han
kunde icke förstå att en människa, med hvilken
man lefvat i gemenskap så många år, kunde bli
en så främmande.
— Sedan när? frågade Helga.
— Sedan den aftonen då hon kom hem från
dig med den stora nyheten.
— A, du förstod väl inte att ta emot den rätt?
— Nej, jag måtte inte gjort det, svarade han
kort. Jag förstod mig inte på hennes extas. Sedan
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
