Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
dess har hon varit stum. Det är nu också alltid
så ömtåligt.
— Du vill väl inte säga att du inte var glad
öfver hennes nyhet, frågade Helga ifrigt. Det
måste du ju naturligtvis vara.
— Du säger »naturligtvis» trots allt du vet
om mig. Ja, glad — men jag hade så grundligt
satt mig in i tanken att sjunka tillbaka spårlöst
i mörkret, så jag blef mest förvirrad och oroad.
Jag hade trott, att Elisabeth skulle känna som jag,
hon hade ofta sagt, att det är skönt att dö utan
ansvar.
— Och därför förvånade dig hennes glädje?
Hennes ton var nästan medlidsam.
— Ja, svarade han, som uppfattat tonfallet, jag
är ju bara en stackars karl. Jag har litet svårt att
sätta mig in i så snabba skiftningar. För er måste
en sådan händelse bryta af tankelifvet och absolut
tysta all reflexion. Den står alldeles utanför
förnuftets värld. Antagligen är det en händernas och
hudens och sinnenas lycka, som ni anar, efter en
tyngd i era armar ni längtar, en liten mjukhet och
värme och lukt. Om ni är förskonade för att tänka
längre, så ligger det väl en högre vishet däri,
antar jag.
Helga skrattade.
— Allt är inte så enkelt som det ser ut, sade
hon. Emellertid — åter allvarsam — måste du vara
mycket mild och god mot din hustru, annars
kommer du att ångra dig.
— Hvad menar du med det? något särskildt?
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
