Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
fångenskap, bruten och stum, andra som härskare
och segerherrar. Men äfven då det varit som värst,
och man tyckt att det var outhärdligt att se på
och intet kunna göra, då har man blifvit lugn på
samma gång som de döda, och minnet har inte
sårat en mer än dem. Ty inför den fullkomliga
stillhet, som inträdt, har det tyngsta lidande synts
lätt och det längsta har varit kort.
— Jag tror inte riktigt på den där stillheten,
svarar då Elisabeth, jag kan inte, fast jag ville.
När jag först lärde känna Krister, var jag en
vanlig blank fritänkare, men när jag sedan älskade
honom, fann jag att lifvet inte alls hade nog rum
för mina känslor, och ändå brukade vi säga, att
vi hade femtio år framför oss. Jag begärde ett
återseende och en himmel att vara i med honom.
Och jag fick den. Själens odödlighet blef
visshet för mig. Sedan har det ju åter kommit
en tid, då jag nöjde mig med mindre, men nu
finner jag icke längre plats i tiden. Jag ser nu,
att för sin första lycka och sin sista sorg behöfver
människan en evighet.
Men nu reste sig Krister, han var lugn och
fattad, men han såg inte på Helga.
— Hvad du och jag känner nu, sade han,
betyder ingenting, vi har endast att tänka på att göra
allt så lätt vi kan för Elisabeth. Jag har aldrig
sagt henne, att du icke vill komma, och det är ju
uteslutet att du får undandra dig, hon längtar ju
efter dig, hon tycker om dig, hon litar på dig,
hon kunde undra. När jag reste nu, ljög jag om
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
