Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
— Ja, men säg, Helga, du är väl glad att
Elisabeth fick lefva?
Hon hade tagit det som en infami och svarat
på frågan som på en sådan, men efteråt nötte hon
hjärnan med grubbel, huruvida han verkligen
menat sina ord som en nedrighet, eller om hennes
sårade samvetes misstanke var ogrundad.
— Dit har vi alltså kommit, tänkte hon, han
och jag, att vi misstänker hvarandra för de
svartaste tankar.
Hon försökte nu förjaga den Krister, som hon
sist sett, ur sitt minne, hon ville glömma hans
tvungna min, hans artighet, hans betalning. Hon
ville icke heller minnas den man, som talat så
mycket meningslösa, lögnaktiga ord och som kysst
henne, men kamraten från gamla dagar. Hon ville
återkalla allt det som hon älskat, skuggan omkring
ögonen, hans muns veka linje, hans blick af
hemligt förstånd, som sökte hennes öfver
middagsbordet, hans storslagna vältalighet på tu man hand,
hans små krämpor, som Hon vårdat, och lynnen,
som hon skrattat åt eller någon gång gråtit. Men
med minnet af kamratskapet kom också åter minnet
af förödmjukelsen att ha gifvit sitt hjärta förgäfves,
en förödmjukelse som den gången tycktes henne
den yttersta. Hon kunde ännu liksom känna
maktlösheten i sina leder, då hon lärde sig inse att
lika visst som hon kunnat göra allt i världen för
att vinna honom, lika visst var allt i världen
förgäfves. Man måste dö inför dessa murar eller
bryta upp.
Och hon hade brutit upp. Hennes lif lefdes
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
