Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
kring en annan medelpunkt under många år af
arbete. De flöden lycktes till, som vällt upp ur
hennes hjärta, och som hon nästan blygts och
varit rädd för, ty hon hade funnit hos sig själf en
hemlig, en innersta lust att lägga ner sin värdighet
inför honom och ge sig under hans lydnad. Hon
hade ansett detta sår läkt, men nu gick det upp
igen, det blödde icke, det ömmade blott och det
var icke mera friskt och rödt utan svart.
Medan hon satt så och smärtade under gamla
och nya sår, fick hon plötsligt en känsla af att
icke vara ensam i ödemarken, hon höjde hufvudet
och såg sig omkring.
Ingen människa, då vände hon sig om, och
där uppe på själfva bergbranten syntes någon,
någon — Krister! Han hade solen bakom sig,
så att hon egentligen blott såg ytterlinjerna mot
den gyllene luften, men det var hans gestalt, hans
hufvud, hans sportdräkt — det var han!
Hennes hjärta steg som en flamma för vinden,
det var ett under, men hon tviflade ej, hon reste
sig, sträckte ut armarna, men sjönk åter ner, ty
mannen, som nu kommit i skugga under
bergåsen, hade ett helt annat främmande förhatligt
ansikte, undret var intet under, hon var en dåre,
som ett ögonblick kunnat tro på det orimliga.
Helgas ögon fylldes med tårar, hon böjde sig
mot jorden, krökt under ensamhetens kors. Hon
hade en oredig förnimmelse af att nu bära alla
tiders alla ensamma kvinnors rasande ångest öfver
att gå allena mot döden. Så brötos tankarna och
krossades, och det blef mörkt.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
