Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
likgiltighet onaturlig. Hennes eget medvetande
föreföll henne oerhördt och odödligt, hon tyckte
sig lefva tusen lif, och hvarje lif en smärta. En
smärta, som kunde ha varit en lycka, och som
borde ha varit det, ty en växt, som kan skjuta så
djupa rötter i jorden, måste också äga krafter att
bära sköna blommor i solskenet. Och med
svidande tårar begrät hon de slumrande krafter till
lycka inom sig själf, den opröfvade gåfva att
glädjas, den lifvets oerhörda ljufhet, som hon nu
började ana.
— Det kan icke betyda annat, när jag sörjer
så här, än att jag förlorat mer än jag själf vet.
Ack, en lycklig människa, brukade hon tänka.
Hvad kan icke den göra, som går ut till sitt
arbete i världen med lyckan strålande ur sina ögon.
Den har ju redan segrat, det finns inte det mörker
hon inte vågar stiga ner i, inte den börda, som kan
trötta hennes rygg, inte den missräkning, som kan
ta hoppet från henne. Men jag skall aldrig mera
kunna göra någonting, ty ingen vill följa mig, och
jag vågar inte be dem, ty min röst skulle bara
skrämma dem.
Denna samma natt hade hon suttit uppe i
af-vaktan på ett väntadt sjukbud, och hon hade från
fönstret sett ut öfver den vida svarta himlen,
molnfri och stjärnbesådd.
— I fyrahundra år har människorna vetat, att
det är oändligheten vi ser, hade hon tänkt, men
jag undrar, hur många det är, som vändt sig bort
från det de sett och verkligen förstått hur litet
deras öde? Jag kan inte. Mitt förstånd vet alla
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
