Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
Helga reste sig och gick bort till fönstret, där
knyppeldynan stod.
Det var allaredan nästan mörkt, staden var tänd
liksom stjärnhimmeln, Norr Mälarstrands lyktor
stodo med lysande hufvuden uppställda på led
såsom till vandring och syntes henne plötsligt likna
ett pilgrimståg af stjärnor bort från denna rymd.
Helga föll i vaga drömmar, också en ny vana, som
Lotten kunde konstaterat: tänk, om hela solsystemet
plötsligt skulle tåga bort likt en armékår, lämnande
jorden såsom en alltför sårad krigare ensam kvar
i den omätliga natten. Men plötsligt var hon själf
den ensamma jorden, den sårade jorden, hon tyckte
sig höra trampet af stjärnorna, som tågade bort,
och omkring henne slöt sig den svarta, dödstysta
tomheten.
Hon afbröt sig i sina fantasier, höjde hufvudet,
och lyssnade... I våningen ofvanför hördes
verkligen små ojämna steg, en smekande röst, som
uppmuntrade, ett litet fall, en gråt, som hastigt smektes
bort. Det var en mor, som lärde sitt barn att gå.
— Telefon till doktorn!
I telefonen en orolig mansröst, en kort
replikväxling, bort till instrumentskåpet, medan Lotten
fick telefonera efter bil. I förstugan mötte Helga
brefbäraren, han kände igen henne och erbjöd henne
artigt hennes post: en fransk gynekologisk tidskrift,
en räkning, ett bref från Krister. — Var snäll, sade
hon fort och bär upp alltsamman, jag har inte tid
nu med det där. — Nej, jag kan tänka det, sade
brefbäraren och log förstående.
Klockan tolf kom hon hem. Hon var fysiskt
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
