Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
uttröttad, men vid bättre humör än förut under
dagen, spänningen, mödan, ögonblickets värf hade
tagit henne helt, hon förgät sig själf och glömde,
att hon förgät. I förstugan hade hon kommit ihåg
brefvet, och beslutat att låta det vara till följande
morgon, men då hon kom in i sitt sofrum låg det
på nattduksbordet. Den utmärkta Lotten! tänkte
hon och skar upp det.
»I dag är det jämnt ett år sedan du var hos
oss första gången och jag hämtade dig.» — Var
detta elakhet. Nej, tydligen inte, det märkte hon,
när hon kom längre in i brefvet. Det var snarare
en smula längtan, en smula vemod, han har nog
tråkigt, tänkte hon. »Här är sig allt likt som om
ingenting händt, som om inga strider stått och inga
dyrköpta segrar vunnits. Stundom glömma vi
alltsamman; är det en dröm jag har drömt? säger jag
till mig själf.»
— Detta är förträffligt, tänkte Helga.
»Ifall du har glömt, men jag vet, att du inte
har det, så vill jag inte heller påminna dig om
någonting, jag skrifver bara, för att få veta litet
om dig. Du har varit så tyst, sedan du reste, jag
hade ingen aning om att du for till fjällen, när du
lämnade oss, förrän Brita sade det. Jag frågade
henne, hur det var med dig, hon sade: Helga är
väl som vanligt. Ack, hvad jag önskar, att det vore
sant. Då borde du alltjämt bära den blå vingen
och gå din väg fram mot de blå bergen så lätt
och tryggt med blicken stadigt fästad mot ditt
mål, alldeles som den gången då jag såg dig. Men
jag kan aldrig se dig alldeles som jag gjorde då
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
