Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
bägge nycklarna. Rosa hade inte velat sofva, utan
hade öppnat sitt hjärta för sin nya vän, och Cornelia
hade talat om sin egen historia, och hur Gud och
doktorn hade hjälpt henne, och då hade Rosa först
blifvit mycket glad, men sedan hade hon gråtit och
sagt: Cornelia har aldrig varit sån som jag.
Följande dag, när de kommit till sjukhuset, hade
döds-skärmen stått för sängen, och fram mot nästa
morgon dog fru Janson.
— Och det var det jag egentligen ville ha sagt
till doktorn, att Rosa är mycket tagen af det här,
och Herren har krossat hennes hjärta, så att om
doktorn nu kunde passa på, så nog tror jag att
doktorn kunde få henne till hvad som helst. Se,
Rosa håller så mycket på doktorn och fäster sig
så mycket vid hvad doktorn har för tanke om henne,
så att om doktorn–
— Kära Cornelia, afbröt Helga, hvad är det
Cornelia vill att jag skall göra?
— Följa henne till kyrkogården, hviskade
Cornelia.
Helga tänkte litet, och hon tänkte på Alf.
— Ja, sade hon, om jag får tid.
— Herren välsigne doktorn, sade Cornelia. Och
skinande som en liten stjärna haltade hon bort.
Detta var anledningen till att Helga en grå och
regnig söndagsförmiddag åkte till norra kyrkogården
med en mycket tårdränkt och högtidlig Rosa bredvid
sig och Cornelia och Gunilla på baksätet. Denna
enkla handling gjorde ett djupt intryck på de
sörjande, och när hon lade en liten krans på grafven
till tjänstförrättande prästens stumma häpnad, hörde
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
