Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
det är roligt att höra dig predika litet för mig
igen. Nej, skall du gå nu, du har sprungit från
mig hela dagen?
— Ja, jag måste.
Med detta hade de skilts åt.
Nu kommo Hans, Magda och Alf emot henne.
Magda var alldeles hvit i ansiktet.
— Du har sändt bort lillan, lillan är borta!
Att tänka sig, att det där tåget, som vi stod och
såg på, det hade lillan med sig.
— Ja, jag bad dig ju vifta, sade Helga. Och
minns du inte, att en näsduk svarade ur en kupé?
Det var Lotten öfver lillans hufvud. Jag hade
bedt henne passa på.
Magda brast ut i gråt.
— Seså, sade Hans, lugna dig, så skall du inse,
att Helga gjorde alldeles rätt.
Hon kastade sig i Helgas armar.
— Låt mig gå in, snyftade hon.
Helga slog sin arm om hennes lif och förde
henne in i huset.
Samtidigt började man röra på sig i gruppen,
som omslöt brudparet. Det var afskedet som stod
för dörren, bruden skulle klä om sig, och
dessförinnan föll hon föräldrar och svärföräldrar om
halsen och blandade sina tårar med deras. Hon
tvekade litet om hon skulle utsträcka ceremonien
till alla de närvarande, men då de tre svågrarna
just kommo ut ur lusthuset något upprymda,
afstod hon hastigt, nickade och sprang in.
— Kommer du in, Magda, och håller mig
sällskap? ropade hon.
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
