Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografisk öfversigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orten rykte om ointaglighet. Lund, den historiska hufvudorten, det skånska •
landstingets och det forna erkestiftets säte, • metropolis Daniæ, i hvars
närhet de danska konungarne hyllats på Lybers hög, nu en förfallen uppstad,
fick ny betydelse genom universitetets stiftelse 1666. Helsingborg och
Landskrona, äldre fästningar vid Sundet, och Kristianstad, den af
Kristian IV 1614—1616 anlagda gränsfästningen mot Sverige på en ö i
Helgeån, bibehöllos och förstärktes; efter 1676—1679 årens krig raserades
den senare. Af dessa städer gynnades Landskrona särskildt; Karl X Gustaf
och efter honom Johan Gyllenstjerna tänkte här skapa en medtäflare till
Kjöbenhavn. Det var Skånes enda hamn; ej blott Malmö, äfven Helsingborg
och Ystad saknade sådana. Någon ny stad behöfde ej i detta landskap
anläggas. — Skåne hade varit den danska adelns förlofvade land; af dess
många herresäten hade ej mindre än 23 karakteren af små fästen, omgifna af
vattengrafvar, de flesta med vindbryggor. Uppförda till värn i den alltid
öfver-hängande gränsfejden med Sverige och mot en undertryckt allmoge, som mer
än en gång rest sig, tjenade flere i 1676—1679 årens krig till stödjepunkter
for svenskarnes försvar af landet. Åtskilliga af dem förstördes under detta
krig; alla förlorade ur militärisk synpunkt betydelse.
Genom denna utvidgning till naturliga gränser på sjelfva halfön kom
Sverige sålunda att räkna 24 landskap i stället för 17; dess skandinaviska
befolkning steg med några hundra tusen. Dock visade sig dessa landskaps
betydelse för det nya moderlandet ej strax så stor som den senare blifvit:
efter något mer än 200 år skulle nämligen de 7 nya landskapen komma att
räkna ungefär fjerdedelen af hela svenska folket och de tre skånska
landskapen ensamt dess ena femtedel.
De eröfrade länderna på andra sidan Östersjön med befolkningar af
främmande stam införlifvades icke i riket såsom den skandinaviska på halfon. De
behöllo sina gamla samhällsinrättningar oförändrade; Sverige endast insatte
såsom högsta styresmän generalguvernörer, hvilka i sin hand förenade den
högsta civila och militära makten. Uppträdande med en till och med i
regeringsformen foreskrifven ståt — adlig uppvaktning, lifvakter —
betraktades dessa inom provinserna som ett slags vicekonungar. Enligt 1634 års
regeringsform bildade Östersjöprovinserna ‘ ett enda generalguvernement med
residens i Dorpat, fordeladt i 4 landshöfdingsdömen med säten i Narva, Reval,
Riga och Dorpat; ofta utgjorde emellertid de tre först nämda hvart för sig
generalgu vernementen Inger manland med Keksholms län, Estland och
Livland. Härtill kommo 1648 hertigdömena Pommern och Bremen med
residens i Stettin och Stade.
Genom Keksholms län (och Nöteborgs län af Ingermanland) förenades
1617 med det öfriga Finland den karelska befolkningen intill Ladoga och
Neva, hvilken från Novgorod mottagit ryska kulturinflytelser. Härigenom
kom nu hela Karelen under svensk spira; den del deraf som Sverige förut
innehaft hade omfattat endast kusthäraden intill Systerbäck. Olika
trosbekännelse söndrade det forna ryska Karelen från det öfriga Finland: der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
