Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - De centrala embetsverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvaltningen rörande mål hade genom 1618 års kammarordning blifvit inrymd åt
kammaren, hvarest alla räkenskaper undergingo granskning. Skatteuppbörden
blef på detta sätt ordnad, och hand i hand dermed följde en skattejemkning.
Den allmänna skattläggningen från 1528 motsvarade ej längre förhållandena,
och på ständernas klagomål öfver ojemn taxering beslöts, efter åtskilliga
smärre rättelser, vid 1624 års riksdag en ny jordrefning öfver hela riket;
som ledande grundsats faststäldes, att skatten skulle lämpas efter egorna
och hemmanets verkliga värde. På grund af denna nya taxering uppgjordes
en ny allmän jordebok: detta arbete midt under de mångfaldiga finansiela
bestyr för dagen, som upptaga denna styrelses tid, är ett storartadt vitnesbörd
om dess outtröttliga verksamhet.
Ett af de största hindren för förvaltningens fullständiga ordnande hade
varit de ärftliga länen, särskildt hertigdömena; dessa Gustaf I:s skapelser
medförde såsom små stater i staten in i det sista oreda och vantrefnad för
samhälle och konungahus. De upphörde lyckligtvis nu vid hertigarne Johans och
Karl Filips död 1618 och 1622. Allt det gagn, denna för Sverige främmande
inrättning kunnat göra, hade den gjort i Karl IX:s tid, ty utan stödet af en
sjelfständig hertiglig makt skulle hans verk varit ännu svårare, än det var; nu
var dess rol utspelad, och samtid och efterverid sågo den med glädje försvinna.
I början af Gustaf Adolfs regering var konungariket Sverige skildt i
tvenne delar genom dessa afsöndrade förvaltningsområden, hvilka sträckte sig
öfver midten af landet från norska gränsen till Östersjön. Hertig Johan
innehade hertigdömet Östergötland och Karl Filip Södermanland jemte deras
tillydande landsdelar med den makt, som tillerkänts vasahusets hertigar genom
Gustaf I:s testamente och förläningsbrefven; Karl IX betecknar den i
gåfvobrefvet för Karl Filip med uttrycket: »liksom Sveriges konungar det länet
tillförne njutit hafva». I Vadstena och i Nyköping regerades liksom i
Stockholm med råds råde; der slogs mynt med konungens bild på ena och hertigens
på andra sidan. Hela förvaltningen var skild från rikets; beviljade gärder
uppburos af de hertigliga embetsmännen. Det låg i dessa mellanmakter en hel
följd af hinder och inskränkningar för den kungliga myndigheten. Äfven i
andra hänseenden förde i Gustaf Adolfs tid hertigdömena olägenheter med sig,
åtminstone obehagliga tvister, om också ej af den art, att man behöft befara
»en blodbadstuga», i fall hertigarne fått lefva, såsom det påståtts, att Axel
Oxenstjerna yttrat, ett yttrande, hvilket, i sig sjelft föga sannolikt, vid kritisk
undersökning af källan hvarifrån det härleder sig, måste utmönstras ur vår
historia. Enkedrottning Kristina bidrog såsom regentinna för sin yngre son
i hertigdömet Södermanland till utbrottet af dessa tvister, då hon tillämpade en
tysk prinsessas småfurstebegrepp på svenska förhållanden. Vid riksdagen i
Örebro 1617, under förhandlingarna om religionsstadgan, gjorde hon å Karl
Filips vägnar anspråk på åtskilliga rättigheter, hvilka Gustaf Adolf ansåg
tillhöra konungen, såsom rätt att pröfva majestätsbrott och rätt till genom dylikt
brott förverkadt gods. Likaså uppstäldes vid kröningen, då formulären till
hertigarnes eder uppsattes, påståendet, att hertigdömenas adel skulle göra sin rusttjenst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
