Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Bergshandtering - Åkerbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett föremål för konungens och styrelsens särskilda omsorger var
bergshandteringen. Den gynnades på jordbrukets bekostnad och betraktades
såsom landets rätta hufvudnäring; på fullt allvar trodde man, »att vi här i
Sverige hafva ett Indien, om vi rätt kunna bruka bergen». Den gaf tillika
kronan hennes bästa uppbörd. Framför allt var detta fallet med Falu
kopparverk, ty det lemnade, som Axel Oxenstjerna säger, »den ädlaste vara,
hvilken Sveriges krona kunde berömma sig af», och tjenade en lång tid,
sedan kronan gjort monopol af kopparhandeln, som grundval för kronans
finansoperationer; särskildt blef på detta sätt möjligt att betala Elfsborgs
lösen. Grufvans afkastning var denna tid årligen i medeltal 10 000 skeppund;
i Karl IX:s tid hade den uppgått ända till 12 000. Och man visste att höja
varans värde, först genom att belägga den med ofantliga tullar, som ensamt
gåfvo öfver 200 000 daler, på samma tid som hela stora sjötullen gaf 80 000,
samt sedan, 1624, då myntverket vid Säter anlagts, äfven genom myntning.
Här och vid bruken i Nyköping och Arboga slogos de följande åren de
fyrkantiga mynt, som äro kända under namn af klippingar; derefter tillverkades
äfven rundt kopparmynt. Det första gårmakeriet anlades i Säter 1619, och
1624 förbjöds all utförsel af rå koppar. De första messingsverk inrättades då
äfven efter holländskt mönster.
För jernförädlingen är Gustaf Adolfs regering epokgörande. Före hans
tid var stångjernssmidet så litet i bruk, att stångjern infördes. Jernet
utskeppades i tunnor såsom osmundsjern och förarbetades utomlands. Men
härmed blef slut nästan redan i hans tid, och under följande regering rent
af förbjöds det. Genom inflyttade valloner infördes först stångjernssmidet efter
vallonsk metod, men snart gick man öfver till tyska metoder såsom
fördelaktigare, införda af invandrande tyska bergsmän. Louis de Geer är det stora
namnet på detta område. Det hade intill 1624 uppstått ej mindre än 176
hammare för stångjernssmide, och årliga tillverkningen beräknades till 60 000
skeppund. Vermland hade genom jernbruken fått en sådan lyftning mot
fordom, att man tyckte det kunde »equipareras med ett konungarike».
För öfrigt uppblomstrade företrädesvis de grenar af konstflit, som
tjenade kriget, tillverkning af vapen af alla slag och krigsförnödenheter.
Vapensmide idkades som hemslöjd, i synnerhet i Norrland, der bönder i afräkning
på arbete till kronan åtnjöto skattefrihet för sina hemman. Småland hade
sina harneskmakare. Kanoner götos, äfven till utförsel, på Finspång.
Men åkerbruket gick ej i samma grad framåt, om också landet ännu
vid denna tid hade spanmål till utskeppning. Och huru skulle väl ett
framåtskridande här vara möjligt? Bördorna hvilade dock tyngst på åkerbrukarens
skuldror; hans dagsverken och körslor lågo bakom brukens industriela
verksamhet; längs vägarna gingo hans hästar utan ersättning i skjuts för kronan.
Från hans sysla drogos arbetarens armar bort. Arbetskrafterna kastades
ständigt åt andra håll och riktades framför allt utåt i krigen. Och hvilket
afbräck ledo de ej af dessa menniskoödande krig?
En obesegrad makt som hämmade framstegen var också då ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
