Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Åkerbruk - Skatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afstånden, huru mycket än förbättrades äfven på detta område. De stora
väglederna i mellersta Sverige för bergverkens behof förskrifva sig från denna
tid. I Norrland anlades vägar ned till Gefle och Hudiksvall. Letstigsvägen
mellan Vermland och Nerike fullbordades 1632. I Småland, der vägarna
förut, trånga och steniga, mera liknat stigar, uppstod samtidigt med
bergslagsvägarna ett helt vägsystem. I fråga om vattenvägarna närmade sig Gustaf
Adolfs tid den tanke, som först vårt århundrade utfört, att förbinda hafven
som omgifva våra kuster genom en inre vattenled. Slussarna vid Lilla Edet
ombygdes, och man tänkte på åvägabringandet af segelled genom
Östergötland. Begynnelse gjordes till Hjelmarens slussverk. På samma gång som
kartor öfver landet upprättades af förordnade landtmätare, fick A. Bureus,
konungens forne lärare, såsom »generalmatematicus» uppdraget att undersöka
alla större sjöars och strömmars utlopp för att efterse, om de voro segelbara.
Men det är en sida, som återstår vid skildringen af Sveriges inre
förhållanden under Gustaf Adolfs styrelse. — Bragderna äro ej allt; framstegen
ej heller. Det måste också talas om bördorna som burits, om folkets tysta
offer som ligga bakom dem. De äro ej mindre beundran värda än de
ljudande segerropen. Sverige i Gustaf Adolfs dagar, då det med ungdomlig
spännkraft bar, hvad som kräfdes för denna storartade utveckling inåt och
atåt, har något af det antika samhället: det enskilda lifvet är som uppgånget
i att fylla det offentligas kraf.
Gustaf Adolfs regering begynte med det danska krigets lidanden och
bördor. Freden kom, men utan lindring; den förde tvärt om med sig, hvad
Gustaf Adolf sjelf kallade en landets »tärande kräfta»: Elfsborgs lösen. I
sex år utgick den bevillning, som kräfdes för dess erläggande, med 250 000
riksdaler årligen, drabbande alla utan undantag, det kungliga huset,
adelsmannen och den ringaste tjenare efter hvars och ens förhållande; konungen
betalade 32 riksdaler för hundradet af kronans inkomst, adelsmannen samma
summa för hvar rustningshäst han hade att hålla, och de lägsta på
beskattningsskalan, drängen öfver 15 år 1 och pigan 1/2 riksdaler hvardera. Den
njugga enkedrottning Kristina ensam förbehöll sig att gifva efter behag.
När de sista 250 000 riksdalerna nedforslats till Halmstad — Kristian IV
mottog ej annat än reda silfvermynt — hade konungens bordsilfver måst vandra
till mynthuset, ty klingande mynt var som bortsopadt ur landet. Hvilken
börda denna lösen för Elfsborg var, kan bäst bedömas af tidens varuvärden:
det var den tid, då tre lispund smör eller en tunna råg kostade en
silfverriksdaler och en gill oxe tre och en half. På det danska kriget följde det
ryska och så efter hvarandra de med Polen och i Tyskland. Det är sant, att
Gustaf Adolf genom ett ordnadt kontributionssystem förstod att göra sig till
godo fiendeländernas krafter, så att krigen i någon mån närde sig sjelfva —
»af Sveriges egna krafter att föra krig är en omöjlighet», hette det ofta i
denna tid — men det var dock ej blott utrustningarna, utan äfven annan
krigskostnad, som Sverige sjelft måste bära. Så förde krigen med sig ett
skattebördornas oupphörliga växande, och de blott för kortare tid beviljade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
