Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i östersjölandskapen. 1617—1626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Polen, af alla Sveriges krig under storhetstiden det långvarigaste, med
va-penhrilor i stället för freder. Till dess begynnelse hade Gustaf Adolf varit
ritne, när han ännu ej sexårig följde sin fader på härfärden öfver Östersjön
år 1600; den slutliga freden kom till stånd först en mansålder efter hans död,
i Oliva 1660. Honom sjelf skulle det syselsätta, med afbrott af några
stille-stånd, under mer än tolf år af lians regering.
Af dessa trenne krig hafva de med Danmark oeh Ryssland haft sin
betydelse mera uteslutande för Sveriges och nordens historia; det polska
der-emot inneslöt från början ett verldshistoriskt moment. Det var ej blott en
strid om Sveriges tron mellan de båda linierna af vasahuset, ej blott en strid
mellan Sverige och Polen om de länder på andra sidan Östersjön, spillrorna
af den gamla riddarstaten, i hvilka det norra och östra Europas statsintressen
sammanstötte på samma sätt som söderns i Milano och vesterns i de forna
bargundiska länderna; det var tillika ett utbrott af århundradets stora kamp
mellan protestantism och katolicism, ett af protestantismens försök att tränga
tillbaka angreppen af den från midten af det föregående århundradet till nytt
lif atervaknade katolicismen. I denna anda hade Karl IX begynt det, när
han 1600 gick öfver till Livland för att der fortsätta kampen mot Sigismund.
För honom voro »de påfviskes praktiker och jesuitiska stämplingar» ej mindre
hotande än Sigismunds lystnad efter Polens och Sveriges dubbelkrona. Gustaf
Adolf återupptog det i samma anda. För honom liksom för Karl IX var det
icke en enstaka nordisk strid, utan en med det protestantiska Europas
allmänna syften sammanhängande. Också är detta polska krig att betrakta som
Sveriges första steg på den bana, hvilken skulle föra dess härar till slagfält,
der verldsdelens öden afgjordes, förpostfäktningen till den allmänna och
afgö-rande stora kampen mellan protestantism och katolicism, det tretioåriga kriget,
med hvilket det äfven omärkligt sammanväxer; för Gustaf Adolf var det
den militära och diplomatiska förskola, i hvilken ligans och Ferdinand II:s
besegrare lärde konsten att segra.
Yid den tid, då Gustaf Adolf åter upptog striden med Polen, var detta
ännu det östra Europas stora makt. Det betraktades som kristenhetens
gränsvakt mot turkar och tatarer; det hade i Livland, Kurland och Preussen fast
fot vid Östersjön och täflade vid Donau med sultaneu om skyddsherradömet
öfver Moldau och Valakiet; kosackerne vid Dnjepr voro dess undersåtar, och
dess gräns mot Ryssland gick mellan Smolensk och Moskva. Hela den
vest-liga delen af tsarriket, Svarta, Hvita och Lilla Ryssland med ryska
befolkningar voro då ännu polska provinser. Allt sedan freden i Tliorn 1466,
då det först trängt fram till Östersjön och lagt Preussen under siu spira, hade
det varit segerrikt mot alla grannar. Men just detta tidskifte, Sigismund
III» regering, är den afgörande vändpunkten i Polens historia, och Gustaf
Adolf, som rycker segern från dess fanor, är den, som ger första stöten
ät det i det yttre osammanhäugande, i det inre redan murkna väldet.
Härvid Tar, såsom öfver allt i Europa under detta århundrade, den religiösa
frågan af afgörande betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
