Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i östersjölandskapen. 1617—1626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång fördubblade belägrarne sina ansträngningar. Den 2 september (1621), en
söndag, begynte bombarderingen å nyo. Muskötkulorna trängde in i kyrkorna
under gudstjensten, glödande kulor tände kyrktaken och skadade tornen. En
parlamentär sändes derefter för att erbjuda dagtingan och föreställa fasorna
af en eröfring med storm, då soldatesken efter tidens militära sedvanor
ansågs hafva rätt till plundring. Parlamentören återkom ej, och beskjutningen
begynte å nyo. Samtidigt arbetade flere tusen man under jorden på minor
för att spränga vigtiga punkter i luften. Detta arbete fortgick från begge
sidor. De kämpande, gräfvande som mullvadar under jord, stötte
stundom på hvarandra der och fortsatte striden. Man kastade från
stadens sida granater in i dessa minor, medan, ofvan jord,
sammanlänkade kulor afskötos för att feja bort, hvad som fans i deras
väg. Redan voro de svenska verken förda så nära inpå vallarna,
att man med*stormhakar gjorde försök att nedstörta skanskorgarna.
På svenska sidan redde man sig nu till storm. Redan hade
på ett ställe försök gjorts att på en bro af tjärad väf gå öfver
grafven, på ett annat att fylla den med risknippor, på ett tredje
att afleda vattnet. Parlamentären återkom ändock efter tre dagar
med afböjande svar. En allmän storm var förestående; flere
mindre stormningar hade redan blifvit försökta, såsom den 9 september.
Gustaf Hom och Johan Baner, hvilka vid denna belägring for
första gången framträda — Lennart Torstensson var också med vid
Rigas belägring, men ännu så ung, att han som page bar
konungens harnesk — hade då försökt att med storm taga Jakobsportens
fäste. Visserligen sprängdes ingången med petarder, men de
angripande möttes af från tornen nedkastade beckkransar, granater,
stenar och bjelkar på ett sådant sätt, att de måste draga sig tillbaka;
begge blefvo vid tillfället sårade, och begge erhöllo sedan efter
fälttågets slut riddarslaget för visad tapperhet. Den allmänna
stormen var bestämd till den 12 september på aftonen, sedan under
loppet af hela denna dag ett regn af glödande kulor och stenar
fallit öfver staden och dödat många af försvararne äfven inne i
68 nSfÄt ^usen* Orderna lågo utskrifna; man berättar att konungen redan
8Gu8taf n satt en halmviska i stormhatten till igenkänningstecken med ropet
Adolf, till soldaterne: »Här hafven- I vasen, skynden efter!» Men till
historiska storm kom det dock icke; i sista ögonblicket, när stormen skulle
museum. ^ bevekte Karl Filip och det högre befälet konungen att än
en gång uppfordra staden till frivillig underkastelse. Det fans nu i staden
ej mer än 1000 vapenföra män. Förgäfves sökte murare och timmermän, som
på de belägrades sida följde krigsmännen i spåren, att bota murarnas brescher.
Bryggor voro slagna öfver grafven, och afledandet af vattnet hade begynt,
medan hufvudminan stod färdig att spränga det förnämsta portfästet i luften.
Till och med den polske kastelianen på slottet förklarade vidare motstånd
för vanvett. Då dagtingade Riga, sedan det på köpmansvis gjort ett for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
