Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de svenska statsmännen på allvar inne i (len trollkrets, som höll dem i
förblandning under mansåldrar. Ett östersjövälde hägrar för deras syn, ett nordiskt
Roma, beherskande nordens medelhaf.
Detta var ena sidan af den politik, som dref Gustaf Adolf till den
nya krigsteatern; han ville om möjligt lägga besittningen af Weichsels
mynning till Nevas och Dtinas och sålunda fullkomligt utestänga Polen liksom
Ryssland från Östersjön. På detta sätt hoppades han till slut framtvinga den så
härdnackadt vägrade freden. Men det fäns ännu en annan bevekelsegrund,
som dref honom framåt på sin bana.
Sedan åtta år hade inom tyska riket rasat den strid, som, 1618 utbruten
i Bohmen, under namn af tre tioåriga kriget ryckte allt flere makter med
i sin hvirfvel och mer och mer antog karakter af ett allmänt europeiskt krig.
Sin strid med Polen hade Gustaf Adolf aldrig betraktat som endast en svensk
strid, förd for sin kronas enskilda syften, utan äfven som en del af denna
allmanna stora kamp mellan det protestantiska och det katolska Europa. Allt
sedan det tretioåriga krigets utbrott hör man honom tala om denna dess
betydelse, äfven derfor att Polens stridskrafter derigenom afleddes från den stora
krigsteatern. Ty redan nu leddes hans politik af ett högsta afseende på hvad
protestantismens stora lifssak kräfde. Det var ej blott östersjöväldet, som
hägrade för honom såsom svensk statsman; så säger lian sjelf om landningen
i Preussen 1626, att dess främsta syfte visserligen var att få slut på kriget
med Polen, »dock derjemte hafver icke ringa respekt dragits till det allmänna
väsendets nödlidande tillstånd». Det syntes honom derför rådligast att förfoga
sig dit, der han var de stora händelserna på fastlandet mera nära än i det
aflägsna Sverige; genom denna förflyttning af krigsskådeplatsen stod han också
redan på tysk mark. Derifrån var vägen lätt att finna, om det kräfdes,
antingen genom Schlesien till de kejserliga arfländerna eller in i tyska riket.
Och på beggedera hade han redan tänkt. När det stora protestantiska
förbandet åren förut underhandlat om hans uppträdande, hade han i den plan
han uppstält för kriget sjelf valt för sitt fälttåg vägen från Preussen genom
Polen till arfländerna, lemnande de tre vestliga härvägarna åt förbundets
andra medlemmar; äfven i hans brefvexling med Adolf Friedrich af
Mecklenburg 1623 är denna plan på Preussen framkastad. Också skulle han redan
här komma att kämpa med Ferdinand II:s trupper. Han var 1626 på den
väg, som förde till Breitenfeld och Ltitzen, och Preussen var hans utgångspunkt.
Preussen, en gång de tyska ordensriddarnes nybyggesland, som i en
framtid skulle gifva namn åt en af Europas stormakter, och hvarifrån
Tysklands enhet till slut skulle komma, var sedan medeltidens sista århundrade
en del af den polska kronans länder. Freden i Thorn 1466 hade stält det
utanför det tyska rikets gränser. Dess ena del, Ostpreussen med Königsberg,
hade då liksom senare Kurland blifvit ett polskt vasalland. Albrecht af
Hohen-zollem, den siste preussiske högmästaren, hade, trotsande kejsarens riksakt och
ordens insagor, redan 1525 aflagt sin ordensmantel och, medan hans
efterträdare inom orden uppslagit sitt säte i Mergentheim, gjort landet till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
